Bergamamman

​Vad är meningen med livet? Jag har ett fått ännu ett kall. I veckan var vi på begravning. Det var en väldigt vacker, sorglig men ändå stark tillställning. För oss var begravningen dubbelbottnad, alla känslor från Max begravning kom tillbaka, de sitter i muskelminnet så tårar och ytlig andning var plötsligt där. Begravningen i sig var för en fin man en bekant som vågade komma nära oss i den svåraste stunden, det finns inte ord som räcker för en så modig människa 💔❤️. Att behöva begrava sin partner är nästan lika omänskligt som sitt barn. Att se en fru förlora sin kära man och bästa vän. Vetskapen att framför finns en enorm ensamhet och många krossade drömmar. Människor runt kan kompensera lite men om sorgen är man helt ensam. Jag fick där och då insikten varför jag orkar gå till gymmet innan jobbet, varför jag försöker förbättra min hälsa genom forskning och olika blodprover. Jag vill inte vara den som begraver min man men jag vill ännu mindre att han behöver ordna min begravning. Min...

​Jag har varit lite tystare en tid. Sorgen tar på krafterna och riktigt glad blir jag nog aldrig mera. Sorg syns inte, på ytan ser det ganska normalt ut men inget är normalt. Den som tror att den som bär på sorg vill vara i fred har inte förstått något alls. Om du inte förlorat någon nära så som barn eller respektive så försök tänk dig in i situationen. Jag tror att få känner att de vill vara i fred. Jag är så tacksam för all omtanke vi får och har fått av många människor. Vi har inte orkat eller hunnit återgälda till alla som funnits och finns för oss. Det kommer när vi orkar. Vi flyr in i arbete på gott och ont. På torsdag ska vi på begravning, den första efter Max begravning. Det kommer troligen att bli väldigt tungt men känns ändå rätt att gå. Vi vill ta avsked av en väldigt fin man, familjen har kommit att bli viktig för oss i krisen. Till och med när man är i kris kan det vara fint att finnas för varandra ♥️. Det närmar sig publicering av SvDs dokumentär om Max. Vår fina Max komm...

​I bland låtsas jag att livet är ganska ok. Idag lyckades jag nästan lura mig själv att livet kan vara lite bra. Hästarna har varit duktiga, fint väder med lunch i solen, ett bra pass på gymmet men… i brevlådan väntade ännu ett brev till dödsbo Max Olofsson. Jag vänjer mig aldrig vid dessa brev, varje gång de anländer blir min andning ytlig och kroppen krampar. Det är omänskligt att behöva hantera allt som hör till förlusten av en närstående. Det är ofattbart att vi är i denna situation.  Vi har så mycket regler i skolor, på arbetsplatser och i lagar som skall säkra den psykosociala miljön. På ren svenska  handlar dessa regler om att människor inte ska kränka eller hacka på andra människor. I verkligheten sker detta i alla sammanhang trots alla regler och trots att ingen vill vara den som kränker andra. Kanske beror detta på att det är väldigt få tillfällen som skolor, arbetsgivare eller samhället reagerar eller agerar på dåliga beteenden. Skolinspektionen har 580 anställda än...