Berättelse 363 ur Berättelser från skolan - om pojken som inte överlevde skolan

Detta är vårt stycke ur boken Berättelser från skolan. Denna bok är ett alarm om hur skolans dysfunktionella funktion maler ner ett start antal barn. Det skapar en kultur som kommer att följa oss i många generationers arbetsliv.  

Berättelse 363: Historien om Max Olofsson pojken som inte orkade leva efter en lång utsatthet.

Det var som om blixten slog ner i vårt liv den 25 november 2024. Det var en regnig måndag kväll och Max som försvunnen på gården. Efter några timmars sökande fann min man vår son död, han hade begått självmord endast 13 år gammal. Redan på väg till sjukhuset och under upplivningsförsöken skrek min man ” den jävla skolan!”.  Det kan tyckas orättvist mot skolan men här kommer vår berättelse om Max väg till den mest ofattbara handling.

Lite kort om Max är att han var en väldigt aktiv och glad pojke. Han hade ett ovanligt stort logiskt tänkande och behövde alltid förstå hur saker fungerade för att lära sig. Max har inga syskon utan har fått all vår uppmärksamhet. Någon av oss har alltid jobbat deltid eller jobbat hemma, detta från Max föddes till hans död. Vår familj lever på landet och redan tidigt visade det sig att Max var en händig kille. Han lärde sig hur saker fungerar genom att experimentera. Han ogillade att misslyckas så han var ofta lite långsam till en början men sen ”kunde han bara en dag” Det var genomgående i allt. Han var sen med att gå men sen sprang han direkt, han cyklade och simmade dock väldigt tidigt. Hans enorma intresse för logik och att bo på en gård gav honom möjlighet att utforska många olika färdsätt. Han har byggt många olika fordon baserat på lådbilar, gräsklippare och mopeder. Redan när han var 4 år kopplade han ihop olika lampor och lärde sig allt om ström. Han började köra olika typer av fyrhjulingar och andra små fordon vid 4 års ålder. Han var en kille som gillade riktiga saker och fick vara med och lära sig från början. Han älskade att bygga kojor, gärna med en eldstad.

Han byggde nytt elsystem på en traktor vid 11 års ålder. Han byggde eget spa bad med både panna och cirkulerande vatten. Han lagade alla typer av gräsklippare och båtmotorer. Han körde både traktor och bil perfekt vid tidig ålder. Han testade fotboll och simning men det var inget för honom. Vi har hund, katt och Max hade egen häst. Han hade alltid en väldigt fin kontakt med djuren. Han var inte intresserad av att tävla med hästen, det var umgänget som var viktigt. Han lärde sig saker bäst igenom att testa heller titta på exempelvis Youtube, att läsa en text eller att plugga glosor var en kamp. När vi själva jobbade med olika appar gick det lite enklare. Max hade lättare att umgås med vuxna, han undvek att ta kontakt med främmande barn. Det gick lättare med andra barn om de hade samma intresse.

 

På förskolan beskrev de Max som en glad kille som alltid hittade på nya saker. Han umgicks mest med flickor. Detta trots sitt tekniska intresse verkade det vara enklare för honom att vara med flickorna. När Max var ca 5 år sa personalen att det var ett problem att Max inte kunde leka, han kunde bara göra riktiga saker. Vi förstod faktiskt ingenting av den återkopplingen. Kan man tvinga ett barn att leka som vill och har förmåga att göra riktiga saker? Vi såg det mer som en tillgång inför vuxenlivet, men ett frö hade såts av hos Max. Var det fel på honom?

Lågstadiet ( Gällstadsskola Ulricehamn)  i var på många sätt kämpigt. De var en stor klass med bara en lärare. Vi bor på landet och läraren var dessutom vän med några av de andra föräldrarna. Max sa ofta att det tjejgänget inte var snälla men vi kom aldrig åt det problemet. Max hade fotografiskt minnen, han kom ihåg bilder, filmer och symboler långt innan skolan började. När han skulle lära sig läsa var det kämpigt, han såg tex inte skillnad på b och d eller 5 och S. Dessutom var han tvungen att förstå allt han läste annars låste det sig. Där med gick mycket av tiden på att lära sig vad olika ord betydde. Vi hade svårt att få någon dialog med skolan utan vi fick traggla var dag hemma. När han väl kunde läsa så var läsförståelsen utmärkt.

Max kunde hålla i en skruvmejsel i timmar men så snart han fick en penna i handen låste sig hela kroppen. Han avskydde att skriva. Detta fick konsekvenser i alla ämnen då han inte kunde uttrycka sig i skrift. Vi hade vid den tiden ingen egen kunskap om NPF diagnoser och ingen pedagog i skola föreslog en utredning.

Detta ledde förutom till sämre resultat också till att Max ofta kände sig dålig. Han gillade inte att underprestera för han kunde egentligen men fick inte möjlighet att uttrycka det.  Max gillade inte att prata in för andra, avskydde luciatåg och uppträdanden.

Max föddes med läppspalt, han hade ett litet ärr och lite otydligt tal. Redan i lågstadiet hade vi många incidenter med att Max blev retad för diverse saker. Han kom hem med blåmärken, de mosade sand på hela honom mm. Varje gång vi kom till personalen så hade de att ingen sett något. En dag fann vi ett vykort i Max ryggsäck som var information om operation SMILE. Vi upplevde det som väldigt kränkande men personalen tyckte att det var nog bara någon som skojade eller ville hjälpa Max….

När klassen började på mellanstadiet hade Max en hög mognad utifrån vårt perspektiv. Han hjälpte till att köra olika fordon på gården. Han kunde bygga olika avancerade motorfordon. Han kunde titta på Youtube hur en motor renoverades och sedan göra samma sak. Han byggde eldstäder och eldade. Han fick en ponny som han tog väl hand om och red regelbundet på.

I skolan fick den stora stökiga klassen nu två lärare, som vi då uppfattade det kompetenta och glada. Vi hoppades att detta skulle bli bra. Det utvecklades till en mardröm. De lärarna satte en kultur där man stämplade barnen med alla möjligt epitet. Till en av avslutningarna fick Max ett kort med följande ” en rolig kille som tycker att det mesta är tråkigt”. Det blev sedan deras sanning, det fanns inget vi kunde göra för att påverka Max situation i skolan. Han kom hem med blåmärken många gånger. Han sprang hem till gården så många gånger för att de andra både tjejer och killar sagt hånfulla saker. När vi tog upp detta med lärarna så hade de aldrig sett något utan sa att Max fick skylla sig själv för han var besvärlig. Vid ett tillfälle när Max hade blåmärken fick vi tillbaka på SMS att: om Max håller sig mitt på gården och inte gömmer sig i olika utrymmen så kan vi hjälpa honom. Vi som bor på landet vet att så gör utsatta djur, de ligger i grupp ute på fälten i hopp om att rovdjuren inte skall våga anfalla där. 

Det blev allt fler problem med studierna då Max hade svårt att skriva. Han kunde räkna alldeles utmärkt men när det krävdes att han skrev hur han räknat så slutade han räkna. Många prov blev under hans kunskapsnivå då han skrev dåligt och inte fick visa sin kunskap. Vi visste inte att vi borde kräva muntliga prov men vid vissa tillfällen krävde Max det själv, Han gick hos en specialpedagog så det rimliga vore att de hjälpt honom och oss till mer kunskap.
I åk 6 åker man till högstadiet på språkundervisning. De åker buss som skolan ordnar. Max hade alltid ont i magen de dagarna, han beskrev hur de filmade varandra, hånade och bråkade. Vi tog upp saken med skolan men de hade inte tid att skicka en lärare med bussen. Max blev jagad och retad både på bussen och när de kom till högstadiet. Detta blev troligen starten på att han försökte vara pajas för att bli accepterad. Vid ett tillfälle i åk 6 blir han utslängd från lektionen på högstadiet, han försvinner ut på stan och ingen vet var han är. När jag kontaktar hans lärare så hänvisar de till att de är inte ansvariga för språkundervisningen på högstadiet utan då får vi vända oss dit. Vi hade inte ens fått veta vad läraren hette. Max mådde så dåligt att vi beslutade att investera i psykologhjälp. Vi upplevde att det hjälpte Max till lite mer balans. Efter Max död läste jag journalen och där står det tydligt att han mår väldigt bra hemma men att han känner sig utsatt i skolan och han lider av att han blir arg.

Max går hos skolans kurator, hon vill att han lär sig behärska sin ilska. Denne skriver att Max känner sig utsatt i skolan men det finns inga noteringar om att det skall hanteras utan åtgärden är att han skall lära sig att behärska sin ilska när han blir utsatt.

Inför utvecklingssamtalet i början på sista terminen åk 6 skriver jag ett mail till Max lärare. Jag vill att vi diskuterar hur vi kan hjälpa Max med studierna, vi vill ha mer insyn. Vi vill tala om att det sociala spelet blir allt svårare och han känner sig utsatt och mobbad. Vi inget gehör under mötet utan de tycker att Max är problemet, de är inte intresserade av att han mår dåligt. Vi enas trots allt om att vi skall få veckovis uppföljning men detta sker endast om vi tar kontakt med skolan. Vi upplever inte att de är intresserade av att samarbeta med oss.

Efter Max död får vi reda på att lärarna inför utvecklingssamtalet frågat kuratorn vad jag menar med mitt mail. Detta istället för att skicka till mig och fråga.

Efter Max död får vi veta att skolan hade ett EHT veckan efter vårt utvecklingssamtal i protokollet beskrivs Max som ” socialt destruktiv, sätter sig i utsatt position och vill vara ett offer”. Inga åtgärder beskrivs och vi är ovetande om denna stämpel. I detta EHT deltar även skolsköterskan. Denne har journalfört att Max inte mår bra och känner sig utsatt i skolan. Han har i hälsosamtal under mellanstadiet beskrivit för skolsköterskan att han inte vet hur han skall orka gå i skolan till åk 9 då han inte tycker det känns meningsfullt plus att han känner sig utsatt och utanför. Han har väldigt många besök där han har ont på diverse ställen speciellt de dagarna när de skall till högstadiet och läsa språk. Inte heller detta får vi någon kännedom om förrän efter Max död. Vi förstår i efterhand att ingen vill hjälpa någon som de tror vill vara ett offer.

Kuratorn kontaktar mig efter detta EHT ägt rum men denne säger inget om mötet som ägt rum eller deras slutsats. Kuratorn önskar jobba vidare med RePulz för att Max skall kontrollera sina känslor när han blir arg, Vi ser efter Max död att han beskrivit tydligt för henne att han känner sig utsatt och han tycker att det är svårt att vara i skolan. Slutet på mellanstadiet blir en jobbig tid för hela familjen. Max har under många år mest varit kompis med tjejer och få killar, tjejerna är mer mogna och vill inte veta av Max. Han har en god vän men lärarna är väldigt missnöjda med dessa två pojkar tillsammans, de har nu tappat hela intresset för skolan och hittar hellre på bus. Max blir konstant utsatt av ett gäng tjejer, lärarna verkar inte se något trots att vi upprepar detta ett flertal gånger. Max blir vid denna tiden allt mer pajas och utåtagerande som ett försök att ta plats. Terminen avslutas med att Max genomgår en operation och kan inte vara i skolan. Vid den tiden sker en viktig händelse,  det görs klassindelning för högstadiet. Max har en bra kompis och lärarna har bara bestämt att de två pojkarna inte får gå i samma klass. Vi får via telefon ett meddelande att Max kommer i samma klass om en tjej, de har tidigare varit goda vänner men nu är hon väldigt elak mot Max. Han känner inga andra klassen vilket är en mardröm.

Sommarlovet gör att ingen av oss orkar tänka på skolan. Max fyller 13 år i juli, då får han en egen båtmotor. Max och hans kompis tillbringar så mycket tid de bara kan och får med olika båtar på sjöarna i området. De fiskar, bygger om båtmotorer och har allmänt roligt. Vi åker på semester och njuter av att ha all tid tillsammans. Max bygger en egen avancerad ångmaskin, fler mopeder renoveras.

Max är väldigt bestämd med att ”man får va som man vill”. Han har långt tjockt hår och har bara sköna kläder. Han är inte intresserad av vad som är modernt utan det måste vara sköna och praktiska kläder. Inför högstadiet försöker vi fråga om han vill ha några speciella kläder eller klippa sig, men icke han är så nöjd så.

I augusti 2024 börjar Max på Stenbocks högstadium i Ulricehamn. I sin klass har han bara en flicka från sin tidigare klass. Redan första veckan är det katastrof, Max har inga kompisar och lyckas inte knyta kontakt. Han försöker hitta på skolan utan vänner och på skolbussen blir han utsatt av äldre barn. Vi tar kontakt med skolan som inte tycker att bussen är deras ansvar men de ska se vad de kan göra. Max utvecklar efter detta en strategi att alltid ha en vuxen i på telefon när han åker bussen. Han går till busshållplatser där ingen annan är för att undvika att bli utsatt. När han har håltimmar så ringer han till oss för att få sällskap när han vandrar på stadens gator i väntan på nästa lektion. Ringer han inte är vi så glada för då är han troligen med någon.

Vi försöker uppmuntra Max till umgänge med andra i klassen men han upplever att han blir så utsatt några barnen i klassen och han är isolerad. Vi kontaktar skolan när de andra i klassen kastar saker på Max i klassrummet, de skjuter gummiband på honom eller slåss med diverse saker. Skolan återkommer alltid med att de talat med Max och han tycker det är ok. Vi beskriver tydligt för skolan att han inte tycker de men vi avfärdas. När det gått ca 1 månad av terminen så blir Max filmad av en pojke klassen när de är  biblioteket. Jag tar kontakt med rektorn för högstadiet. Jag beskriver att jag är orolig då för Max då han blir utsatt, filmad och inte har några kompisar. Jag beskriver min oro för att det skall leda till att Max kommer i fel sällskap eller börjar med droger eller annat. Jag frågar vad vi kan göra åt saken. Jag får ett svar 4 månader senare, vilket är 2 månader efter Max död. Rektorn skriver att de hanterade situationen, det är ett underligt svar då vi vid detta tillfälle vet utgången..

På utvecklingssamtalet någon månad in i högstadiets första termin möts vi av en väldigt oförberedd mentor. Vi ser att Max studieresultat försämrats kraftigt under högstadiet, mentorn svara att denne inte riktigt vet  men ska ta reda på om Max kan få något stöd. Vi beskriver att Max inte har några vänner så han skulle behöva byta klass. Läraren tycker att man är i skolan för att studera så det är kanske inte så viktigt. Efter en lång diskussion enas vi om att försöka i nuvarande klass till höstlovet. Max berättar hemma att han får byta om i eget omklädningsrum till idrotten för att undvika kommentarer om sitt utseende. Det kommer ett mitt termins bedömning där lärarna nu ser att Max inte riktigt hänger med. De beskriver bla att han har dålig läsförståelse men de beskriver inte vad Max behöver göra bara att han inte duger. Detta leder till att vi tar kontakt då vi inte förstår. Han har precis byggt en cykel med motor på, han läser på Transportstyrelsen att cykeln har för stor motor för att köra på vägen. Han läser sprängskisser på motorer och lagar utifrån vad han läst. Hur kan man då ha dålig läsförståelse?

Fritiden spenderas hemma på gården med mamma och pappa. Max pratar helst inte om skolan utan vill heller prata om sina projekt. Denna höst har han fullt upp med att svarva olika saker, köra motorsåg och klyva ved på sin egen byggda vedklyv.

Det blir ingen förbättring i klassen och studieresultaten är ännu sämre så vi initierar diskussionen om klassbyte. Skolan har inte tid med möten så allt sker på mail. Vi enas med mentorn om vilka klasser som kan vara lämpliga för Max och denne lovar att ta upp klassbyte på EHT- Elev Hälso Team.  Efter någon vecka kommer det ett mail att nu har de beslutat att Max inte ska byta klass, de har talat men honom och han vill inte det. Vi beskriver för skolan att Max inte vågar säga till i skolan så vi måste vara med i diskussionen. De garanterar oss att de ska få allt att fungera. Vi är väldigt tveksamma, vi vill ha ett möte med skolan. Samma vecka som Max begår självmord har skolan planerat ett värdegrundsarbete. Max var nervös för den dagen, kanske trodde han att nu skulle han behöva sitta inför klassen och beskriva varför han inte passade in.  Något möte fick vi aldrig, skolan hade inte tid. När Max begår självmord begär vi ut alla handlingar från skolan. Vi ser att han berättat för alla vuxna han mött att han känner sig utsatt och inte mår bra. Vi får mail mellan skolpersonal som beskriver att vårdnadshavaren överdriver och förstärker problemen. Vi ser att Max varit hos skolsystern många gånger för diverse små saker senast samma dag som han begår självmord, ingen tog kontakt med oss vårdnadshavare. Kuratorerna på skolan har ingen eller bristfällig dokumentation men i det som finns finner vi noteringar om att Max känner sig utsatt i skolan men inga noteringar om att de tagit saken. Det finns inga tecken på att skolan under alla Max skolår försökt åtgärda att han är utanför, inte mår bra och ofta blir utsatt, de har alla valt att titta åt andra hållet. Skolan har en 93 sidor lång policy för att motverka kränkningar ändå finns inga incidentrapporter på det Max fått utstå.

Efter Max självmord valde kommunen att köpa en extern utredning som beskriver att alla gjort allt rätt och kommunchefen utrycker att ingen vet varför Max valde att begå självmord. Finns det någon som väljer att begå självmord?  Kommunen väljer att inte anmäla till Arbetsmiljöverket eller IVO trots sina egna brister.

Vi har funderat mycket på varför Max inte sa att han inte orkade leva. När vi sätter det i ljuset av att han var väldigt ensam, han fick utstår diverse kränkningar för sitt utseende, han hade konstant ont i magen, han presterade sämre vilket han skämde för, han blev allt mer utsatt av olika individer i klassen så sjönk självkänslan till ett minimum. Han berättade för alla vuxna i skolan hur han kände men ingen ville ta det på allvar. Hemma ville han helst glömma skolan och ville inte ens prata om den. Vi vårdnadshavare försökte påverka skolan och vi ville bidra till ett en bättre situation men skolan såg oss bara som över beskyddande.

Max var en fantastiskt omtänksam, känslig och empatisk kille. I vår familj var det viktigt att man beter sig som man vill bli behandlad själv. I skolan hade man fina värdeord men barn och vuxna tilläts behandla Max illa, han förstod det sambandet. Max tekniska och logiska förmåga var på många sätt unik ändå fick skolsystemet honom att känna sig obegåvad. Max sa ”man får va som man vill” kanske var det fel i vår skolan där får man ”göra som man vill”

För Max av mamma