Handlingsförlamning

Denna dagen började bra. Det är ett fantastiskt höstväder och jag har förmånen att jobba hemma. Vi har många hästar som skall ha sin dagliga tillsyn och hantering, ett rent nöje en dag som denna. När kyrkklockorna började ringa stannade världen igen. Det ljudet får blodet att frysa till is, allt jag kan se är att vi är i kapellet och Max ligger i kistan. FAN - hur får man bort den bilden?! Samhället i stort jobbar aktivt för att minska antalet självmord och vi gör vad vi kan för att beskriva Max historia, vi förbereder oss för det som kommer i media samt den debatt som skall hållas i riksdagen. 

I Ulricehamn tycker man inte saken är så viktig vilket ni kan läsa om nedan. Parallellt med min kamp för Max upprättelse blir det allt mer uppenbart att något är sjukt i vår omgivning. Jag har på senare tid blivit kallad för besvärlig av människor i kommunen, personal mår dåligt över att jag inte kan acceptera hur de behandlade Max. Det är inte jag som är problemet utan ett system som är så förlåtande mot kränkningar. Jag har exempel från små barn som blir utsatta för diverse våld och kränkningar men rektorn lider mest av alla samtal från vårdnadshavare, inte att våldet pågår. På gymnasiet tilläts nollning som var otroligt kränkande. Kommunen fortsätter försvara det med argument som att man måste inte vara med, som om grupptryck inte fanns. Mina frågor till skolan är fortfarande obesvarade. Rektorer är de tjänstemän som är bäst betalda i vår kommun men det har tydligen ingen koppling till kompetens. Tänk att de inte kan läsa frågor och svara på frågan utan svara på helt andra saker som passar dem bättre eller så kastar de bara frågan till någon annan.

Jag har varit i kontakt med Socialtjänsten i Ulricehamn. På den suicidpreventiva dagen delades en artikel i UT om att det finns ett gott stöd till efterlevande. Vi har inte fått något stöd från kommunen. Jag skulle kunna tolka det som att vi är lika exkluderande som Max. Jag har kontakt med andra efterlevande i kommunen som vittnar om samma upplevelse tom när det handlar om att anställda i kommunen begått självmord. Jag försöker vända på varje sten så jag vände mig till självaste socialchefen för att få ett svar på min fundering. Jag fick följande svar "Idag har vi ännu ingen beslutad rutin gällande ett gemensamt strukturerat efterlevandestöd vid suicid" . Det är onekligen intressant då att man väljer att beskriva i tidningen att det finns ett stöd, den korrekta termen för det beteendet är väl propaganda?

Jag hade ytterligare en fråga till Socialchefen som är den som ansvarar för det suicidpreventiva arbetet i kommunen. Vår kommun beslutade 2021 om en handlingsplan för att förebygga Suicid, planen gäller 2021-2026. Där är nämns händelseanalys som ett viktig del, detta för att lära sig av de tragedier som inträffar. Jag har efterfrågat den analys som gjorts över Max självmord, det vore rimligt att vi blivit en del av analysen. Det finns givetvis ingen händelse analys av Max självmord. Om jag vore ansvarig för detta i en kommun där en 13 åring begår självmord skulle jag sätta högsta fart på mitt jobb speciellt om jag inte fått ändan ur vagnen. Planen antogs 2021 så det har gått 4 år och snart 1 år sedan en 13 åring inte orkade leva. Kommunens handlingsförmåga kan beskrivas som handlingsförlamning! Kommunen har resurser men har inte förmåga att verkställa sina egna beslut. Vi är inte de enda som ser bristerna, samma chef ansvarar för våra äldreboenden, där råder nya missförhållanden. Dessa missförhållanden har varit kända under en lång tid men utan åtgärd. Tänk att vara inlåst för att man är dement och sen blir man vanvårdat. Det får vi inte göra med djuren men inte heller med människor.  

Jag har varit på kommunens "fredagsklubb" det är ett nätverk mellan kommunen och företagarna. Ämnet för dagen var företagsklimat i Ulricehamn. Företagarna är allt mer missnöjda med kommunens politik i förhållande till företagen. En fråga som stack ut var att företagen är väldigt missnöjda med kommuntjänstemännens attityd. Kommunen talar om hur de skall organisera sig men inte ett ljud om sin dåliga attityd. Jag ser samma attityd på skolans och socialtjänstens attityd så kanske är det så att trappan borde städas uppifrån där grunden till ledarskapet sitter? 

Jag träffade på skolchefen för någon vecka sedan. Hon skäms inte för sig utan är så käck så trots allt som hänt och hennes oförmåga att svara på frågor. Jag förstår inte hur man kan vara så känslokall.

Jag är efter alla dessa månader fortfarande helt förfärad över den handlingsförlamning som råder. Jag är däremot glad och positiv över de människor som nu börjar våga träda fram. Kanske anonymt men bättre än inte alls. Orkar vi hålla ut så kommer förändringens tider.

Mitt i all min ilska är jag bara så otroligt ledsen och sårbar över förlusten. Vi arbetar och gör roliga saker men ändå är det en kamp att gå med sorgen på axlarna. Jag saknar Max något så obeskrivligt. Tystnad är förlamande och tankarna hopar sig. Ett av knepen för att stoppa tankarna är att lyssna på böcker och radio. 

Kärlek till er som står vid vår sida <3

Bergamamman - mamma till den finaste ängeln Bergasorken Max Olofsson