Allhelgona mer smärtsam än någonsin. Det är nu 341 dagar sedan Max lämnade oss och tiden stannade. Vår klocka står fortfarande stilla men världen utanför lever vidare som tidigare. Vi går med tunga steg till graven nästan var dag. Någon kanske tänker varför plåga sig? Andra förstår precis att det kan finnas en viss tröst i att visa sin kärlek genom att gå till graven, tända ett ljus och släppa på trycket. Förr kunde jag tycka kyrkogården var lite otäck, nu känner jag mig lugn och trygg. Vi åker gärna dit sent,’då är det bara Max och vi. Kyrkogårde blir vackrare när mörkret omsluter oss.
Tiden läker inte alla sår, vi kämpar för att behålla fotfästet varje dag. Kommentarer om att vi starka, det kanske kan verka så eller så vågar jag inte visa sprickorna i fasade av rädsla för att alla fördämningar brister. Det finns bättre och sämre dagar, det är svårt att förutse vilken dag det är eller varför. Denna veckan har det varit novemberlov, det bränner i kroppen när jag tänker på vad vi missar. Jag är avundsjuk på de som har sina barn MEN det betyder inte alls att jag missunnar dem deras liv. Sorgen är svår och gör ont ändå känns det plågsamt att må lite bättre. Mitt logiska vet att jag sörjer inte mindre för att jag har en ljusare dag men jag får ändå lite dåligt samvete.
Den som är efterlevande efter självmord har många frågor och skuldkänslor, jag är absolut inget undantag. Precis i detta nu är skuldkänslorna lite mindre plågsamma och kroppen känns starkare 🙏.
Förra veckan kom ännu ett brev som fick hjärtat att stanna. Kyrkan i Gällstad har minnesgudstjänst imorgon kl 17 för Max och andra som lämnat jordelivet under året som gått. Det blir första gången vi beträder kyrkan efter Max begravning. Jag förväntar mig att det blir en jobbig stund men hoppas ändå att det blir fint att få tända ett ljus för Max 💔.
Vi vet att livet som efterlevande efter självmord innebär att samhället har inget stöd för oss. I vår kommun är jag en fiende då jag funnit deras svagheter, jag kommer att få byta kommun innan min ålderdom för jag är lika utfryst som Max. Vi har försäkringar och vänner som täcker upp samhällets svagheter i förhållande till vår situation. Jobbet med sorgen är man väldigt ensam om som människa. Just nu lindras mörka tankar bäst med sällskap av vänner eller arbete.
Jag är mitt i allt tacksam att jag fortfarande minns hur Max kramar kändes. Hur hans hud kändes mot min. Hur hans hår kändes. Tänk om jag glömmer 💔! Max, jag älskar dig!
// Max mamma
Kommentarer
Skicka en kommentar