Fortsätt till huvudinnehåll

Allhelgona

Allhelgona mer smärtsam än någonsin. Det är nu 341 dagar sedan Max lämnade oss och tiden stannade. Vår klocka står fortfarande stilla men världen utanför lever vidare som tidigare. Vi går med tunga steg till graven nästan var dag. Någon kanske tänker varför plåga sig? Andra förstår precis att det kan finnas en viss tröst i att visa sin kärlek genom att gå till graven, tända ett ljus och släppa på trycket. Förr kunde jag tycka kyrkogården var lite otäck, nu känner jag mig lugn och trygg. Vi åker gärna dit sent,’då är det bara Max och vi. Kyrkogårde blir vackrare när mörkret omsluter oss.

Tiden läker inte alla sår, vi kämpar för att behålla fotfästet varje dag. Kommentarer om att vi starka, det kanske kan verka så eller så vågar jag inte visa sprickorna i fasade av rädsla för att alla fördämningar brister. Det finns bättre och sämre dagar, det är svårt att förutse vilken dag det är eller varför. Denna veckan har det varit novemberlov, det bränner i kroppen när jag tänker på vad vi missar. Jag är avundsjuk på de som har sina barn MEN det betyder inte alls att jag missunnar dem deras liv. Sorgen är svår och gör ont ändå känns det plågsamt att må lite bättre. Mitt logiska vet att jag sörjer inte mindre för att jag har en ljusare dag men jag får ändå lite dåligt samvete.

Den som är efterlevande efter självmord har många frågor och skuldkänslor, jag är absolut inget undantag. Precis i detta nu är skuldkänslorna lite mindre plågsamma och kroppen känns starkare 🙏.

Förra veckan kom ännu ett brev som fick hjärtat att stanna. Kyrkan i Gällstad har minnesgudstjänst imorgon kl 17 för Max och andra som lämnat jordelivet under året som gått. Det blir första gången vi beträder kyrkan efter Max begravning. Jag förväntar mig att det blir en jobbig stund men hoppas ändå att det blir fint att få tända ett ljus för Max 💔.

Vi vet att livet som efterlevande efter självmord innebär att samhället har inget stöd för oss. I vår kommun är jag en fiende då jag funnit deras svagheter, jag kommer att få byta kommun innan min ålderdom för jag är lika utfryst som Max. Vi har försäkringar och vänner som täcker upp samhällets svagheter i förhållande till vår situation. Jobbet med sorgen är man väldigt ensam om som människa. Just nu lindras mörka tankar bäst med sällskap av vänner eller arbete.

Jag är mitt i allt tacksam att jag fortfarande minns hur Max kramar kändes. Hur hans hud kändes mot min. Hur hans hår kändes. Tänk om jag glömmer 💔! Max, jag älskar dig!

// Max mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Chock, igen!

Det är en fin vinterdag, den sista på sportlovet och dessutom alla hjärtans dag. Det man kan tro är att det kan bli en bra dag men jag noterar en fullständig chock reaktion i min kropp och knopp. Det var en relativt bra dag där vi träffade prästen för ännu ett fantastiskt samtal, vilket underbar person hon är. När vi talade om framtidstro, lycka och mening så var hennes input att kanske det får bli på ett annat sätt nu. Vi inser att vi kanske inte är de "roligaste" personerna att umgås med nu men hennes inspel var att det kan vara så meningsfulla möten utan att det skall leda till just roligt. Vi tar med oss den tanken till vår metakognitiva del av hjärnan och försöker basera framtida möten på det. Vi kände oss starka i stunden med prästen så nu är dagen för jordfästning satt. Det är trots allt ett steg som inte kan undvikas och vi får en plats att gå till. Undra om jag någon sin kan passera kyrkan i Gällstad utan en tår. Igår for en tanke förbi att jag inte gråtit på hela da...
5 kommentarer
Läs mer

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...
2 kommentarer
Läs mer

Alla förtjänar att vara sitt bästa jag

  Det har nu gått en dryg vecka sedan tidningarna började publicera historien om Max. Det har varit svårt att se alla bilder och hantera alla frågor men det är samtidig gott i själen att få stå upp för Max. Vi har fått ett enormt gensvar från föräldrar och andra vuxna. Vi har som tidigare tre dimensioner för vår kamp, ge Max upprättelse, se till att de som såg men inte gjorde något åt situationen får en konsekvens samt en kamp om att förbättra samhället.  Vi har inte haft kapacitet att hantera alla meddelanden som strömmat in under veckan. Det är fler medier som vill belysa Max öde då det är alla föräldrars värsta mardröm. Det är många föräldrar som hör av sig med liknande situationer som vi befunnit oss i. Kan och orkar vi kommer vi att stötta dessa i deras kamp. Vi gjorde inte alla rätt men för att vi inte vill att någon ska behöva förlora sitt barn till följd av slappa kommunala tjänstemän och barn som tillåts bli elaka. Jag tror att vi kommer att behöva kämpa hårt om vi sk...
4 kommentarer
Läs mer