Fortsätt till huvudinnehåll

Allhelgona

Allhelgona mer smärtsam än någonsin. Det är nu 341 dagar sedan Max lämnade oss och tiden stannade. Vår klocka står fortfarande stilla men världen utanför lever vidare som tidigare. Vi går med tunga steg till graven nästan var dag. Någon kanske tänker varför plåga sig? Andra förstår precis att det kan finnas en viss tröst i att visa sin kärlek genom att gå till graven, tända ett ljus och släppa på trycket. Förr kunde jag tycka kyrkogården var lite otäck, nu känner jag mig lugn och trygg. Vi åker gärna dit sent,’då är det bara Max och vi. Kyrkogårde blir vackrare när mörkret omsluter oss.

Tiden läker inte alla sår, vi kämpar för att behålla fotfästet varje dag. Kommentarer om att vi starka, det kanske kan verka så eller så vågar jag inte visa sprickorna i fasade av rädsla för att alla fördämningar brister. Det finns bättre och sämre dagar, det är svårt att förutse vilken dag det är eller varför. Denna veckan har det varit novemberlov, det bränner i kroppen när jag tänker på vad vi missar. Jag är avundsjuk på de som har sina barn MEN det betyder inte alls att jag missunnar dem deras liv. Sorgen är svår och gör ont ändå känns det plågsamt att må lite bättre. Mitt logiska vet att jag sörjer inte mindre för att jag har en ljusare dag men jag får ändå lite dåligt samvete.

Den som är efterlevande efter självmord har många frågor och skuldkänslor, jag är absolut inget undantag. Precis i detta nu är skuldkänslorna lite mindre plågsamma och kroppen känns starkare 🙏.

Förra veckan kom ännu ett brev som fick hjärtat att stanna. Kyrkan i Gällstad har minnesgudstjänst imorgon kl 17 för Max och andra som lämnat jordelivet under året som gått. Det blir första gången vi beträder kyrkan efter Max begravning. Jag förväntar mig att det blir en jobbig stund men hoppas ändå att det blir fint att få tända ett ljus för Max 💔.

Vi vet att livet som efterlevande efter självmord innebär att samhället har inget stöd för oss. I vår kommun är jag en fiende då jag funnit deras svagheter, jag kommer att få byta kommun innan min ålderdom för jag är lika utfryst som Max. Vi har försäkringar och vänner som täcker upp samhällets svagheter i förhållande till vår situation. Jobbet med sorgen är man väldigt ensam om som människa. Just nu lindras mörka tankar bäst med sällskap av vänner eller arbete.

Jag är mitt i allt tacksam att jag fortfarande minns hur Max kramar kändes. Hur hans hud kändes mot min. Hur hans hår kändes. Tänk om jag glömmer 💔! Max, jag älskar dig!

// Max mamma

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...
2 kommentarer
Läs mer

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...
4 kommentarer
Läs mer

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...
En kommentar
Läs mer