Bergamamman

Allhelgona mer smärtsam än någonsin. Det är nu 341 dagar sedan Max lämnade oss och tiden stannade. Vår klocka står fortfarande stilla men världen utanför lever vidare som tidigare. Vi går med tunga steg till graven nästan var dag. Någon kanske tänker varför plåga sig? Andra förstår precis att det kan finnas en viss tröst i att visa sin kärlek genom att gå till graven, tända ett ljus och släppa på trycket. Förr kunde jag tycka kyrkogården var lite otäck, nu känner jag mig lugn och trygg. Vi åker gärna dit sent,’då är det bara Max och vi. Kyrkogårde blir vackrare när mörkret omsluter oss. Tiden läker inte alla sår, vi kämpar för att behålla fotfästet varje dag. Kommentarer om att vi starka, det kanske kan verka så eller så vågar jag inte visa sprickorna i fasade av rädsla för att alla fördämningar brister. Det finns bättre och sämre dagar, det är svårt att förutse vilken dag det är eller varför. Denna veckan har det varit novemberlov, det bränner i kroppen när jag tänker på vad vi m...

  Jag har så mycket jag så mycket saker som behöver skrivas så finns orken och orden kommer det bli ett mer frekvent skrivande en tid.  Idag fick jag veta att man på kommunledningen diskuterat mig, vilka jag kontaktat och mina frågor. Jag vet inte om jag ska ta det som beröm eller kritik. Det är ändå helt orimligt att de nu tar upp mig till diskussion. De borde ta upp frågan att barn i deras kommun varit utsatta och ingen av deras chefer eller medarbetare har reagerat inte ens när en 13 åring inte orkar leva. Skolchefen och grundskolechefen har inte förmågan att svara oss i skrift så de föreslog ännu ett möte. De hade kanske hoppats att vi skulle svara nej men nu har de föreslagit ett möte 3 december. Det blir intressant eftersom de verkar planera att ta med hela personalstyrkan på ett möte med oss. Jag tänker att de har ingen empati eller respekt varken för oss eller personalen. Det blir mycket intressant att se om mötet kommer avbokas.... Jag har tidigare berättat att kommun...

Denna dagen började bra. Det är ett fantastiskt höstväder och jag har förmånen att jobba hemma. Vi har många hästar som skall ha sin dagliga tillsyn och hantering, ett rent nöje en dag som denna. När kyrkklockorna började ringa stannade världen igen. Det ljudet får blodet att frysa till is, allt jag kan se är att vi är i kapellet och Max ligger i kistan. FAN - hur får man bort den bilden?! Samhället i stort jobbar aktivt för att minska antalet självmord och vi gör vad vi kan för att beskriva Max historia, vi förbereder oss för det som kommer i media samt den debatt som skall hållas i riksdagen.  I Ulricehamn tycker man inte saken är så viktig vilket ni kan läsa om nedan. Parallellt med min kamp för Max upprättelse blir det allt mer uppenbart att något är sjukt i vår omgivning. Jag har på senare tid blivit kallad för besvärlig av människor i kommunen, personal mår dåligt över att jag inte kan acceptera hur de behandlade Max. Det är inte jag som är problemet utan ett system som är så...

  Livet fortsätter men att förlora ett barn kan man aldrig lämna bakom sig och "gå vidare". Vi lär oss sakta sakta att leva varje dag med sorgen som ett ok på axlarna. Jag verkar vara en omtalad person i kommunen då jag vägrar acceptera den slapphet som skolan och kommunledningen i vår kommun uppvisar. De tror och hoppas att genom att inte svara på våra frågor eller undvika oss så kommer vi snart att tröttna. Till de som tror det så kan jag utlova att jag kommer att odla de kontakter jag kan för att fördämningarna ska brista och sanningen om det slappa ledarskapet och de slappa tjänstemännen skall rinna ut och komma fram i ljuset. Det är inte hot utan ett löfte! Det kommer att ge Max upprättelse och förhoppningsvis kommer det förbättra situationen för de barn som går i kommunens skolor i detta nu. I vår kommun tittar skolledning, kommunledning och politiker på när trakasserierna pågår. Föräldrar vågar inte säga ifrån för de är oroliga att sticka ut och vad som då skall hända ...