Tystnadskulturen är breder ut sig över kommunen. Det är egentligen inget nytt, redan i filmen Änglagård sa man så här "Vi håller ihop i all fall, och det är så vi gör i det i den här byn". Det är så talande för den kultur som råder i vår stad. Kommunstyrelsens ordföranden initierade en utredning av tystnadskulturen när hanvar i opposition, det man nu ser är att det har inte gjort någon skillnad att han kommit till makten. Det har gått så långt att få ens vågar svarar på den frågan om tystnadskultur i medarbetarenkäter. De som är kritiska till hur saker hanteras vittnar om att de får söka sig utanför kommunen, fackliga företrädare är rädda och hänvisar medarbetare till andra instanser.
Ulricehamns Tidning publicerade nyligen en artikel om den kritik som Skolinspektionen riktat mot Stenbocks skolan. Där beskriver man att skolan försökt få reda på vilka elever som svarat på enkäten. Eleverna blev lovade att intervjuerna var anonyma, Skolinspektionen höll sig som bör på källskyddet och namnen delgavs ej. Vi förstår att kommunen tänkt söka upp dessa barn för att förklara, förklara att de har fel om de är kritiska. Den typen av beteenden är precis sånt som föder tystnadskultur då de flesta av oss känner obehag av att få strålkastarljuset på oss.
Jag har kontakt med riksmedia och är innerligt tacksam att i det fördolda finns det ett stort antal människor i kommunen som nu tar bladet från munnen och beskriver vad som pågår under ytan. Det kommer bli mycket intressant att se hur kommunledningen och kommunstyrelsen ska värja sig när trycket blir större.
Den sucidpreventiva dagen närmar sig. Kommunen har inga egna aktiviteter trots att det begås betydligt fler självmord i kommunen än vad de flesta av oss är medvetna om. Det finns inga uppgifter om att det kommer att vara några aktiviteter i skolan trots att det vi i Ulricehamn förlorat en 13 årig pojke, vår älskade son. Det finns de som hävdar att Max dåliga mående det berodde på att vi hade problem hemma, vi har ett stort kontaktnät som kan vittna om att så var inte fallet. Vi var vid ett tillfälle på socialen pga bråk i skolan, där utredde de bara Max hemsituation inte skolan. Detta trots att vi var där pga en incident i skolan. Detta är helt kongruent med tystnadskulturen, då man inte vill risker att kritisera de egna leden dvs kommunens egen skola.
Ulricehamns kommun har beskrivit att de har anhörigstöd. Det är oklart för vem det gäller men helt klart är att det gäller inte för de som är efterlevande av självmord. Det finns ingen anställd i kommunen som sökt oss efterlevande för att säkra vår hälsa. Ingen av de som haft Max i skolan har tagit kontakt med oss som medmänniskor, dåligt samvete? Max sa flera gånger att både hans lärare i mellanstadiet och mentorerna i högstadiet var raljanta mot honom. Han grät när han kom hem från Stenbock när hans svenska/engelska lärare hade gjort sig lustig över honom inför klassen för att han skrev så illa. I vår kommun lever vi kvar i den tiden när man dolde självmord enda skillnaden är att nu får man begravas på kyrkogården, det fick man inte tidigare.
Jag beskrev i min tidigare blogg att vi har utestående frågor om Max och de utredningar som gjorts. Grundskolechefen inte kunde svara i skrift utan erbjöd ett möte. När vi nu tackat ja till ett möte så skyller ynkryggen på tidsbrist så han hinner inte ha möte. Det är samma skäl som anges till varför skolan inte rapporterar kränkande beteenden, de har inte tid. Detta har normaliserat kränkningar och dåligt beteende. Cheferna inom skolan har nu gått så långt att de raljant avfärdar vårdnadshavare, läkarintyg på barn och alla de anmärkningar de fått från Skolinspektionen. Vi ser att ledande chefer och politiker stödjer denna tystnadskultur genom att låta det fortsätta och dessutom försvarar det. När jag varit i kontakt med kommunchefen så säger han att han har fullt förtroende för sin organisation, så där med stödjer han det som pågår. Ulricehamns Tidning skriver in en krönika "I Ulricehamn är folk nära varandra. Någon känner någon… Det är värt för oss alla att tänka på". Det kan lätt tolkas som citatet från Änglagård "Vi håller ihop i all fall, och det är så vi gör i det i den här byn".
TYSTNAD RÅDER! I Ulricehamn får man inte "vara som man vill" man får bara GÖRA som man vill, det enda viktiga är att misstag måste gömmas och täckas över.
Slutligen förstår vi att tjänstemännen i skolan tycker det är viktigare att dölja sina misstag än att förstå att det som skett ledde till att en ung pojke inte orkade leva. Han förstod inte och kunde inte ta ansvar för den livslånga sorgen vi får leva med.
Vi kämpar varje dag för att ge livet en mening men det är så svårt att leva i symbios med sorgen 💔. Jag saknar Max så det värker!
Bergamamman
Kommentarer
Skicka en kommentar