Bergamamman

Vårt liv är numera att likna vid berättelsen om landet Narnia. Vår ytterdörr är som garderoben som tog barnen till det mystiska landet Narnia. I landet utanför är det en annan tideräkning och en helt annan värld. När jag återvänder in igenom dörren är det som om tiden stått stilla. I vårt hus är sorgen påtaglig och jag är ett spöke i mitt eget liv även om ingen ser det. Tystnaden är brutal och påminner om allt som saknas. Jag vill inte vara inne själv för huset är för tyst. Vi kan inte förmå oss att ta bort Max saker så på något sätt är han hos oss. Det kanske är underligt för andra men för mig känns det bra att jag använder Max cykel, hans skrivbord och hans t-shirts.  Utanför dörren i vårt Narnia ser man en människa som klarat sig men jag vet att jag kämpar varje dag, men blir allt tystare om det som tynger mig. I vårt Narnia finns det goda och onda krafter. Jag försöker njuta av de goda och använda ilskan för att bekämpa de onda. Den ilska jag har inombords är en kraft som förho...

Tystnadskulturen är breder ut sig över kommunen. Det är egentligen inget nytt, redan i filmen Änglagård sa man så här "Vi håller ihop i all fall, och det är så vi gör i det i den här byn" . Det är så talande för den kultur som råder i vår stad. Kommunstyrelsens ordföranden initierade en utredning av tystnadskulturen när hanvar i opposition, det man nu ser är att det har inte gjort någon skillnad att han kommit till makten. Det har gått så långt att få ens vågar svarar på den frågan om tystnadskultur i medarbetarenkäter. De som är kritiska till hur saker hanteras vittnar om att de får söka sig utanför kommunen, fackliga företrädare är rädda och hänvisar medarbetare till andra instanser.   Ulricehamns Tidning publicerade nyligen en artikel om den kritik som Skolinspektionen riktat mot Stenbocks skolan. Där beskriver man att skolan försökt få reda på vilka elever som svarat på enkäten. Eleverna blev lovade att intervjuerna var anonyma, Skolinspektionen höll sig som bör på kä...

I går kväll när vi var hos Max på kyrkogården kom paniken och känslan av att detta får inte vara sant tillbaka. Vi hittar våra olika sätt att hantera sorgen och saknaden, i vårt fall handlar det om att sysselsätta sig. Vi jobbar hårt och vi tillbringar mycket tid med vänner. Inget kan ersätta Max och sorgen är obeskrivlig. Ibland tror jag att vi lyckas lura både oss själva och omgivningen att allt är bra. Under andra omständigheter skulle vårt nuvarande liv med att få arbeta tillsammans, en ny verksamhet, fina hästar, fina vänner och närheten till naturen kunna vara en dröm. Vi försöker njuta men det är svårt att glädjas på riktigt. Mitt tempo och mitt minne är inte vad det har varit, kanske blir det aldrig som förr. Jag ser nu signaler i samhället som jag inte riktigt sett eller förstått tidigare. Jag har inte haft insikt eller förståelse om hur många som begår självmord. Det är lätt att bara skylla på psykisk ohälsa vilket jag tror är allt för enkelt. Jag tror inte att Max hade en ps...