I går kväll när vi var hos Max på kyrkogården kom paniken och känslan av att detta får inte vara sant tillbaka. Vi hittar våra olika sätt att hantera sorgen och saknaden, i vårt fall handlar det om att sysselsätta sig. Vi jobbar hårt och vi tillbringar mycket tid med vänner. Inget kan ersätta Max och sorgen är obeskrivlig. Ibland tror jag att vi lyckas lura både oss själva och omgivningen att allt är bra. Under andra omständigheter skulle vårt nuvarande liv med att få arbeta tillsammans, en ny verksamhet, fina hästar, fina vänner och närheten till naturen kunna vara en dröm. Vi försöker njuta men det är svårt att glädjas på riktigt. Mitt tempo och mitt minne är inte vad det har varit, kanske blir det aldrig som förr.
Jag ser nu signaler i samhället som jag inte riktigt sett eller förstått tidigare. Jag har inte haft insikt eller förståelse om hur många som begår självmord. Det är lätt att bara skylla på psykisk ohälsa vilket jag tror är allt för enkelt. Jag tror inte att Max hade en psykisk ohälsa i grunden, min övertygelse är att den skapades av att han blev helt missförstådd och utfryst i samhället utanför familjen och hans trygga sfär. Det kan vara så att han hade någon form av NPF men är det rättvist att man då blir ett byte för andra barn och skolans personal? Max träffade lärare, skolsköterskor, specialpedagoger och kuratorer alla är tränade att arbeta i skolan ändå ville se eller brydde sig om att se att han led i skolan trots att vi påtalade det.
Häromdagen träffade vi en vårdnadshavare till en tidigare klasskamrat till Max. Denna person hejade glatt i affären. På ytan fanns inte ett uns av självinsikt trots att denna vårdnadshavare skapat så mycket utanförskap. Anmält Max för handlingar som dennes barn provocerat fram. Jag blev så attackerad hen i en Messenger grupp för alla föräldrar att jag fick lämna gruppen, vi fick därefter ingen information om händelser för klassen så som kakbak, skolresor eller discon. Jag hoppas det finns mer självinsikt under ytan.
Kommunen har efter 9 månader inte velat eller kanske kunnat svara på våra frågor om vad som hände Max i skolan. Det måste finnas personer som far med osanning i de utredningar som gjorts då det finns ett rad med motstridiga uppgifter. När vi nu kräver svar så vägrar grundskolechefen och skolchefen att svara i skrift. De vill nu ha ännu ett möte, denna gången erbjuder de oss att möta del av personalen. Det blir ett svårt möte för oss. Det är dokumenterat att personalen visste att att Max var utsatt men vi har inte funnit någon dokumentation på vad de faktiskt gjorde för att förbättra situationen. De säger att det är komplicerat och att de behöver förklara muntligt. Det kan bara personalen som arbetat med Max göra, det blir första gången vi möter dem efter Max död. Kuratorer, lärare, specialpedagoger och rektorer försöker nu lägga ansvaret på Max som var 13 år för hans situation i skolan. Hur logiskt är det att de är utbildade och har en position som motsvara sin utbildning men de överlåter ansvaret på en död 13 åring? Kommunchefen har betalt en halv miljon kronor för att täcka över spåren och få kommunen att se bra ut, under ytan bubblar det och kanske kommer sanningen.
Våra lokala medier verkar tycka att frågan är obekväm. Vi kämpar för Max upprättelse och när lokala medier sviker så står riksmedia upp för Max...
Skolinspektionen har ännu en gång kritiserat Stenbocks skolan för att de inte hanterar kränkande beteenden. Personalen skyller på tidsbrist, helt ärligt om prioriteringen står mellan välmående och kunskap så gör vi alla samma prioritering. Självklart väljer vi välmående! Skolan i Ulricehamn har en omfattande policy för att motverka kränkningar, jag har läst hela men de barn vi frågat har aldrig sett den. I deras policy står det att alla kränkningar skall rapporteras till en vuxen, i praktiken är det sedan den vuxna personen som avgör om det var en kränkning. Det innebär att de avgör hur någon annan känner, är det rimligt? På Stenbocks skolan har man normaliserat kränkningar och därmed är det inte en avvikelse att kränka någon.
Ryktet säger att skolan nu försökt ta reda på vilka elever som svarat på Skolinspektionens frågor. Det tolkar jag som att kommunens personal och politiker vill säkra att det som bubblar under ytan inte kommer fram. De vill givetvis inte att brister skall komma fram.
Barnen på Stenbocksskolan omfattas av mobilförbud för att man skall minska utanförskap. Det finns inget som bevisar att det minskar utanförskap men barn vittnar om att de känner sig otrygga av att inte kunna få kontakt med sina kompisar eller föräldrar. Detta står i stor kontrast till att kommunen nu satsar pengar på en hälsostrategi. Denna personen har i uppdrag att med positiv förstärkning skapa ett bättre arbetsklimat för kommunens medarbetare. Detta är en skarp kontrast mot att man i skolan inför förbud och normaliserat kränkningar. Satsningen på en hälsostrateg ser fin ut på sociala medier och polerar ytan men gör det verksamheten bättre? Det finns många studier som bevisar att ledarskapet är den viktigaste faktorn för en god arbetsplats. De ledare jag mött inom kommunen visar noll kongruens mellan vad de säger och de faktiskt gör, de tror att det räcker att man säger rätt saker men gör det som är enklast.
Kommunen har en sucidpreventiv plan, jag har givetvis läst den. Det finns inte en enda aktivitet som kommer att förebygga ett självmord. Nästa vecka är det den internationella sucidpreventiva dagen, Ulricehamns kommun har inget att visa upp. Max historia kommer att berättas i en annan kommun.
Inget av det som görs eller inte görs nu förändrar vårt läge eller ger oss Max tillbaka. Jag önskar ingen det vi går igenom. Tänk om fler kunde haft Max insikt - "man får va som man vill"
Bergamamman Mamma till den finaste ängeln Max
Kommentarer
Skicka en kommentar