Vårt liv är numera att likna vid berättelsen om landet Narnia. Vår ytterdörr är som garderoben som tog barnen till det mystiska landet Narnia. I landet utanför är det en annan tideräkning och en helt annan värld. När jag återvänder in igenom dörren är det som om tiden stått stilla. I vårt hus är sorgen påtaglig och jag är ett spöke i mitt eget liv även om ingen ser det. Tystnaden är brutal och påminner om allt som saknas. Jag vill inte vara inne själv för huset är för tyst. Vi kan inte förmå oss att ta bort Max saker så på något sätt är han hos oss. Det kanske är underligt för andra men för mig känns det bra att jag använder Max cykel, hans skrivbord och hans t-shirts.
Utanför dörren i vårt Narnia ser man en människa som klarat sig men jag vet att jag kämpar varje dag, men blir allt tystare om det som tynger mig. I vårt Narnia finns det goda och onda krafter. Jag försöker njuta av de goda och använda ilskan för att bekämpa de onda. Den ilska jag har inombords är en kraft som förhoppningsvis kan göra skillnad även om den finaste Bergasorken aldrig kommer tillbaka 💔.
Förra veckan var det sucid preventiva dagen. Min reflektion av den dagen är att intentionen är god men vårt samhälle har inte tillräcklig kunskap. Mycket kretsar runt sorgen av de vi redan förlorat istället för att jobba preventivt. Jag tillbringade dagen med en god vän som gjort en utställning för att visa att självmord kan drabba vanliga människor. Det var så vacker kväll men så otroligt sorglig. En modig pappa beskrev förlusten av sin son, så oerhört smärtsamt!
Ulricehamns kommun visar få tecken på att det finns en enda preventiv åtgärd. På självaste sucidpreventiva dagen fick vi ännu ett meningslöst mail från Grundskolechefen. Det var ännu ett meningslöst svar där han inte ens försökt bemöda sig med att svara på våra frågor. Det är viktigare för honom att se bra ut och täcka över alla organisationens misstag. Vi vet att fel har begåtts och detta finns dokumenterat i de olika utredningar som gjorts. De utredningarna som producerats stämmer dessutom inte överens med varandra så någon av dem är fel. Vi är inte ensamma så den här kampen är allt annat än över.
Den senaste tiden har ännu fler onormala beteenden normaliserats i vår kommunala skola. På Tingsholmsgymnasiet har nya elever börjat. Dessa elever utsätts för nollnings aktiviteter som är långt över gränsen för kränkande beteenden, föräldrar beskriver det som filmen Ondskan. Det har tex publicerats bilder på sociala medier där hela klasser tvingats bära blöja som ser ut att ha bajsrand. Vuxna personer kan identifieras på bilderna och ändå har ingen stoppat galenskapen. Det är ännu ett tecken på att det onormala är normaliserat i vår kommun. Det sägs att man ska göra en enkät där de som utsatts ska få svara på hur de upplevde nollningen. Troligen vågar ingen vara kritisk efter att kommunen eftersökt de elever som svarade Skolinspektionen vid tillsynen på Stenbock.
På Stenbocksskolan kämpar elever och föräldrar för att få rektorer och lärare att erkänna kränkningar som kränkningar. Kommunen har normaliserat det onormala och ser inte problemen. Kommunchefen har precis sparkat sin ekonomichef pga ledarskapet. Skolchefen sitter kvar så därmed tycker både kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen att det som pågår är en bra skola. Skrämmande!
Jag kommer att delta i en debatt i riksdagen där frågan faktiskt kommer att handla om hur man kan arbeta med att förebygga självmord. Det blir ett utmärkt tillfälle att sätta Ulricehamns kommun på kartan #visitulricehamn#.
På den sucidpreventiva dagen var det ett reportage i UT om att vi har ett bra efterlevandestöd i vår kommun. Jag mailade socialchefen för att få reda på varför vi inte fått ta del av stödet, varför vi är lika exkluderade som Max var. Det har gått en vecka och jag har inte fått svar på mitt mail, frågan är om jag får det. Exkluderingen är total! Från ett jobb kan man få sparken men jag kan i alla fall inte få sparken som skattebetalare så jag tar mig friheten att våga tala. Det finns många människor i kommunen som vet hur Max och andra barn behandlas, hur nollningen går till osv men de vågar inte berätta. Jag hoppas kunna inspirera fler till att tala och jag ser tecken på att de som våga ta bladet från munnen blir fler och fler.
I vårt landet Narnia finns de onda krafterna som kostade vår son livet. Där han blev så utsatt och isolerad att han inte orkade leva. I den världen finns det samtidigt fantastiska människor som är där för oss så vi kan skapa ett nytt liv. Det är svårt och vi kämpar varje dag. Vi har i denna extrema situation förverkligat en dröm. Vi har tillsammans med ett väl renommerat företag utökat vår verksamhet på gården med en avancerad hästklinik. Vi är så innerligt tacksamma för de som hjälpt oss och uppmuntrat oss under bygget. Det är ett stort steg för oss och inte minst för vår partner som satsar tillsammans med oss, trots vår livs situation.
Vi spenderar väldigt lite tid i vårt hus där sorgen ligger tung och tiden har stått stilla sedan 25 november. Vi går ut i landet Narnia där vi kan jobba eller vara med vänner. Vi är tacksamma för alla som velat tillbringa tiden med oss både när vi är glada och ledsna. Kärlek till er.
Max mamma
Kommentarer
Skicka en kommentar