Skolavslutning, sommarlov och midsommar kommer som ett smärtsamt pärlband. Vi försöker intala oss att det är vilka dagar som helst men vi vet att så är inte fallet. Det känns overkligt att i fredags hade Max klass skolavslutning men vi fick besöka hans grav💔. Det känns som om jag slutar andas varje gång jag går in på kyrkogården, trycket över bröstet är obeskrivligt. Vi gråter tillsammans och känslan av vanmakt är starkare än något annat jag känt. Tomheten när vi lämnar kyrkogården är omöjlig att förklara för den som inte upplevt det.
Jag hoppas att lärare, skolledning och barn hade förstånd att skänka en tanke till Max. Det är snart 7 månader sedan Max lämnade oss till följd av en långvarig utsatthet. Max älskade sina lov speciellt sommarlovet. Han hade så många idéer och projekt så dagarna rusade fram Han tog gärna sovmorgon men sen gick det nästan inte att få in honom på kvällen. Var vi än går på gården så ser vi spåren av Max upptåg och saknaden sköljer över oss. I sadelkammaren ligger Max hjälm fortfarande på sin plats, i garaget står hans sista projekt, i förrådet står hans båtar, ute återfinns rester av kojor, hans ångmaskin står som ett stort monument. Vi har ett uthus som är fullt med olika byggen där Max kreativitet fått flöda. Vi är så otroligt stolta över den förmåga han besatt. Han vad så tolerant för olikheter ”man får va som man vill”. Jag känner så starkt att jag kunde gjort ännu mer för att förmedla det till Max när han var i livet. Det är en känsla som ofta återkommer, tänk OM vi gett Max mer bekräftelse hade det kunnat göra skillnad? Tänk att besitta en så stor kunskap och förståelse men ändå bli fördummad av både vuxna och barn! Vilket sjuk värld barnen lever i våra skolar i Gällstad och Stenbock.
Nu får vi leva med en enorm tomhet, vår vardag år så tyst. Jag har svårt att föreställa mig att vi kommer åka till en badplats denna sommar eller ta en tur med båten. Vi kommer inte besöka midsommarfirande. Vi mår bäst när vi sysselsätter oss med fysisk aktivitet eller möte våra vänner. Jag är fortsatt deltidssjukskriven då det är uteslutet att fokusera på jobbet. Jag ägnar min tid åt hästarna eller andra praktiska sysslor på gården. Prio är att bli trött. Vi har som tur är kvar vår förmåga driva gården vilket känns som vår räddning just nu.
Efter Max död låtsades skolan/kommunen som om Max mest bara förvunnit. Jag har kämpat sedan i december med att få svar på hur kunde det gå så fel, har vi gjort tillräckligt? Vi har tagit del av en extern utredning och en intern genomlysning från kommunen i kombination med alla saker jag efterfrågat. Det genomgående temat är att skolan berättar olika historier i mail till oss, i genom lysningen och i den externa utredningen. Skollagen är väldigt tydlig ändå så har Ulricehamns kommun normaliserat kränkningar som Max fick utstå med olika undanflykter. De skyller bla på Max, de beskriver att vårdnadshavaren överdriver problemen, de har ändrat datum, de har hittat på möten som inte ägt rum, de har hittat på kuratorssamtal som inte ägt rum. De fortsätter undanhålla dokument för oss. Vi får anonyma tips om att kommunchefen har koppling till Leadership arts trots att de lovat oberoende. Vi hör att de anställda som kritiserar eller värderar frågor och handlingar på ett annat sätt än ledningen tillrättavisas. Det föder och utvecklar en enorm tystnadskultur. Obekväma frågor från vårdnadshavare förblir obesvarade, detta är ett beteende som ett flertal föräldrar berättat om. Vore jag förälder skulle jag vara orolig.
Vi vet att media har samma uppfattning som vi så förr eller senare kommer sanningen fram. Vi vet att förundersökningen om tjänstefel fortgår så förhoppningsvis finns det någon rättvisa.
Vi har under hela denna tiden inte blivit erbjudna något stöd eller annan medmänsklig handling i vår kommun. Vi har snarare blivit exponerade pga de lögner som kommunen kastat ut i media. Det stöd vi fått är något vi sökt själva eller via våra vänner. Vi har funnit några fantastiska personer i kyrkan som hjälper oss.
Vi vet nu att kommunen har en suicidpreventiv plan som upprättades 2021 och den gäller till 2026. Enligt uppgift från kommunen är det ett levande dokument. Vi kan se i deras aktivitetsplan att inget skett sedan 2023, dvs inte ens i den planen avspeglas allvaret av vår förlust eller andras under året. Det vore väl rimligt att i en kommun där en 13 åring inte orkar leva försöker man jobba med preventiva åtgärder. Det gör man inte i vår kommun då ledande politiker ofta använder utryck som "vi är inte sämst" eller "det finns fler som har problem". Jag tolkar det som att tjänstemän och politiker inte bryr sig om vad som hänt då det händer i andra kommuner. Vi har läst om Måns och Karolina där vi finner samma mönster, dvs slappa tjänstemän och politiker offrar barn. Att behandla invånare som de behandlat Max och oss efterlevande ökar risken för suicid markant.
Vår kommunchef säger att hans arbete är att skydda sin personal, vi undrar till vilket pris? även när de begår brott? Jag trodde att en kommun finns till för invånarna.
Vi gör vad vi kan för att leva men det är svårt. En nyfunnen vän sa att glöm inte att uppmärksamma små bra stunder. Vi har haft några fina stunder med vänner. När vi kommer hem blir saknaden påtaglig igen. I natt lät det som att Max var i huset. Jag vaknade med samma besvikelse som alla andra dager
God natt
Bergasorkens mamma ❤️
Kommentarer
Skicka en kommentar