Fortsätt till huvudinnehåll

Ett liv efter detta?

Det krävs en enorm ansträngning att hålla ihop som människa. Jag använder all mental träning jag fått genom åren att hålla känslorna i schack, ibland räcker det inte hela vägen. Fysiken sviker trots att en hel del investeras i att träna. Jagar jag inte på mig själv blir jag långsam, då känner jag inte igen mig själv. När jag inte kan hålla ihop känslor, kropp och tempo kommer tårarna och frustrationen över livet vi missar. Logiskt vet jag att vi måste lära oss sorgen och att åka med i denna känslomässiga bergodalbana men det är ändå väldigt svårt. Jag vet att vi har många vi kan prata med men ändå är det svårt och jag känner allt oftare att det är lättare att vara tyst eller helt enkelt prata om något som inte betyder något. Allt är lättare när jag fokuserar på hästarna och livet på farmen. På farmen och med hästarna känner jag igen mig själv och kan vila mig mentalt.

Denna veckan är det skolavslutning och jag känner att det är svårt att tänka att vi kommer gå till graven inte till en skolavslutning. ännu en påminnelse om vad vi saknar💔. Max ville inte börja skolan på Stenbock. Att vuxna och barn skulle bete sig så illa att Max inte överlevde en termin på högstadiet hade vi givetvis aldrig kunnat föreställa oss. Inte ens i vår värsta fantasi!!

Max förstod aldrig vitsen med skolavslutning, varför gå till skolan i någon timma? Han var inte förtjust i sång och tal så han hade gärna sluppit just den dagen. Max älskade däremot sommarlovet. Känslan av att bara få vara hemma med pappa, sovmorgon tillsammans med katten, bada, semester, båtar, köra gräsklippare, fixa med traktorn och rida i skogen. Han hade nästan inte tid att gå in på kvällarna för alla sina projekt och aktiviteter. Max njöt av att kunna ha sina favorit kläder t-shirt, shorts och foppa tofflor. 

Vi ska försöka se denna veckan som en juni vecka med farmen, jobb, hästarna och skörd. Förhoppningsvis får vi en god kopp kaffe i solen. Värmen på kroppen lindrar sorgen lite i alla fall. 

Idag fick vi besked om att Max ponny, Stickan lämnat jordelivet. Jag vet inte om det finns ett liv efter detta men jag hoppas att Max återförenats med sin älskade Stickan och sin katt Morris. Dessa två har varit så viktiga för honom. Vi vet att Stickan hade det så fint hos sin nya ryttare så vi känner lite extra för henne nu när Stickan återförenats med Max. Ingen vet om det finns ett liv efter detta men det kan inte skada att hoppas på det. 

Denna veckan ska jag delta i Efterlevandepodden. Den känns hedrande att få en fråga att vara med då den hjälper mig att hantera sorgen efter vår älskade Max❤️. 

Kram 

Bergasorkens Mamma 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...
2 kommentarer
Läs mer

Maktmissbruk

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...
4 kommentarer
Läs mer

Påsklov men sorgen har inte lov

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...
En kommentar
Läs mer