Fortsätt till huvudinnehåll

Ett liv efter detta?

Det krävs en enorm ansträngning att hålla ihop som människa. Jag använder all mental träning jag fått genom åren att hålla känslorna i schack, ibland räcker det inte hela vägen. Fysiken sviker trots att en hel del investeras i att träna. Jagar jag inte på mig själv blir jag långsam, då känner jag inte igen mig själv. När jag inte kan hålla ihop känslor, kropp och tempo kommer tårarna och frustrationen över livet vi missar. Logiskt vet jag att vi måste lära oss sorgen och att åka med i denna känslomässiga bergodalbana men det är ändå väldigt svårt. Jag vet att vi har många vi kan prata med men ändå är det svårt och jag känner allt oftare att det är lättare att vara tyst eller helt enkelt prata om något som inte betyder något. Allt är lättare när jag fokuserar på hästarna och livet på farmen. På farmen och med hästarna känner jag igen mig själv och kan vila mig mentalt.

Denna veckan är det skolavslutning och jag känner att det är svårt att tänka att vi kommer gå till graven inte till en skolavslutning. ännu en påminnelse om vad vi saknar💔. Max ville inte börja skolan på Stenbock. Att vuxna och barn skulle bete sig så illa att Max inte överlevde en termin på högstadiet hade vi givetvis aldrig kunnat föreställa oss. Inte ens i vår värsta fantasi!!

Max förstod aldrig vitsen med skolavslutning, varför gå till skolan i någon timma? Han var inte förtjust i sång och tal så han hade gärna sluppit just den dagen. Max älskade däremot sommarlovet. Känslan av att bara få vara hemma med pappa, sovmorgon tillsammans med katten, bada, semester, båtar, köra gräsklippare, fixa med traktorn och rida i skogen. Han hade nästan inte tid att gå in på kvällarna för alla sina projekt och aktiviteter. Max njöt av att kunna ha sina favorit kläder t-shirt, shorts och foppa tofflor. 

Vi ska försöka se denna veckan som en juni vecka med farmen, jobb, hästarna och skörd. Förhoppningsvis får vi en god kopp kaffe i solen. Värmen på kroppen lindrar sorgen lite i alla fall. 

Idag fick vi besked om att Max ponny, Stickan lämnat jordelivet. Jag vet inte om det finns ett liv efter detta men jag hoppas att Max återförenats med sin älskade Stickan och sin katt Morris. Dessa två har varit så viktiga för honom. Vi vet att Stickan hade det så fint hos sin nya ryttare så vi känner lite extra för henne nu när Stickan återförenats med Max. Ingen vet om det finns ett liv efter detta men det kan inte skada att hoppas på det. 

Denna veckan ska jag delta i Efterlevandepodden. Den känns hedrande att få en fråga att vara med då den hjälper mig att hantera sorgen efter vår älskade Max❤️. 

Kram 

Bergasorkens Mamma 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...
2 kommentarer
Läs mer

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen
En kommentar
Läs mer

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...
2 kommentarer
Läs mer