Fortsätt till huvudinnehåll

Trappor ska städas uppifrån

Självmord är inte frukten av ett rationellt val utan konsekvensen av ett psykiskt lidande. Detta var den början jag planerat för nästa inlägg. Innan jag han skriva publicerade BT en mycket tänkvärd insändare skriven av Marie-Louise Weise. Jag önskar att fler hade det civilkurage som hon uppvisar. Del av hennes insändare: När en kommun beskriver en skolas insats som "mer än förväntat", trots att en elev dött i suicid efter långvarig utsatthet - då har vi nått en semantisk härdsmälta. Språket slutar skydda de sårbara och börjar istället skydda systemet. Vår kommunchef har i BT bett om ursäkt för att sitt uttalande om att Max valde att begå självmord. Vi tolkar det bara som att han försöker förbättra sitt varumärke för han har INTE bett oss, Max föräldrar om ursäkt för sitt uttalande. Detta trots att vi haft upprepad mail kommunikation där jag även påtalat hans plumpa uttalande. Även kommunchefen har en chef men kommunstyrelsens ordförande tycks inte värdera ett gott ledarskap. Min uppfattning är att en kommun är till för att skapa de bästa förutsättningarna för sina invånare som skulle kunna likställas med ett företags kunder. 

Vi lever i en kommun som visar på ett dåligt ledarskap i så många avseenden. Jag har tidigare beskrivit den rapport man fabricerat för att förminska skulden i Max dåliga mående. Jag tror inte att Max bara hade otur i flera år utan jag är övertygad som att det är ett haveri i systemet. Trots att Leadership ARTS beskrev att ingen gjort några fel så finns det faktiskt tydliga punkter även i deras polerade rapport som beskriver brister. Det finns brister i hur man dokumenterar, hur man hanterar incidenter, det finns uppenbara brister i deras värdegrund, hur man kommunicerar med föräldrar osv. Rapporten beskriver att verksamheten är öppen och transparent trots att tystnads kulturen är utbredd. Skolan har inte gjort någon incident rapport på Max självmord men ändå har de bekostat en dyr utredning. 

Vi hör att det finns personal som även efter Max död säger fula saker om honom, chefer låter detta ske och i vissa fall så till och med uppmuntrar det. De som har kurage att säga emot straffas. Vi hör exempel på anställda som får minimal löneökning trots god prestation pga kontakten med oss. Vi hör fackliga som inte vågar agera. Det finns barn och vuxna som behöver krisstöd pga det som hänt men då ingen erkänner problemet så får de som behöver troligen inget krisstöd heller. 

Det pågår en förundersökning om eventuellt tjänstefel, detta baserat på en polisanmälan vi gjort. Vi hör att det pratas mycket om huruvida det kommer leda till åtal eller inte. Det ryktas till och med att poliser i närstående till anställda uttalar sig om förundersökningens förlopp. Finns det poliser med koppling till skolan i Ulricehamn som snokat rätt på information är det i sig ett tjänstefel. De som inte har gjort fel behöver väl inte vara rädda? om ingen har gjort fel så förstår jag inte varför de oroar sig? Jag vet att fel har begåtts oavsett om det leder till åtal eller inte. 

Skolchefen var i tidningen redan tidigt under året och beskrev att en intern genomlysning skulle göras. Den torde vara klar men är inte kommunicerad. Det kanske är så att den visar att fel begåtts? Oavsett har vi inte sett den. Jag har begärt den från skolchefen men vi får se om vi får ett svar. Chefer in den här kommunen har en extra ordinär förmåga att svara utan att ha gett svar på frågorna som ställs. 

Nästa vecka kommer skolinspektionen till Stenbocks skolan. Jag gissar att rektorn och sektor lärande har fullt upp att försöka städa och skriva policys så det skall se fint ut. Skolinspektionen har fått in flera anmälningar men vill vi förändra behöver vi agera. Jag hoppas att alla som upplever brister i skolan rapporterar till skolinspektionen. 

Stenbocksskolan tillåter inte energidryck men de tillåter att barnen Vejpar. Vi har noteringar i Max journal från skolsyster att han varit i Vejp rök så han fick Paracetamol. Ingen ringde till oss utan detta fann vi efter Max död. Där med tolkar jag det som att Vejpa är godkänt på skolan. De har mobilförbud i teorin men i verkligheten är det inte implementerat. Kanske var det inte viktigt men såg kanske bra ut i media och man framstod i stunden som handlingskraftig.

Vi förväntar oss fortfarande att få en ursäkt från kommunchefen av hans dumma uttalande att Max valde att ta sitt liv men troligen kommer den aldrig. 

Slutligen det finns ett fint husmors knep, en trappa bör städas uppifrån. Vår kommun skulle må bra av en rejäl rensning av dåliga ledare. Dåliga ledare är som rutten frukt, det räcker med ett fåtal ruttna frukter i skålen för att allt ska ruttna. Vi väljare kan göra skillnad, medborgare som Marie-Louise Weise och andra som höjer sina röster kan göra skillnad. 

Vi saknar Bergasorken så det värker💔. Ikväll fann jag bilder från när Max var riktigt liten och på en millisekund är klumpen tillbaka i magen..

Bergasorkens Mamma

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Normer

 Skit oxå! Idag är ingen bra dag, tårarna flödar vad jag än gör. Ibland känner och tänker jag att vi kommer att klara vara glada lite mer än vi är ledsna men sen kommer en sån här dag. Musik på radion påminner om Max, bilder i telefonen, kvitton som påminner om Max projekt och så den är förbannade tystnaden. Idag är dagen när Sverige går tillbaka till vardagen efter helgerna. Jag ser skolbussen, inte med goda minne bara men en påminnelse om en vardag med vår familj. Jag längtar tillbaka till samtalen från Max " Mamma får jag det, kan jag det, jag har ett nytt projekt". Istället sitter jag här med mängder med gamla mail och  dokument som påminner om allt som inte fungerat i samhället. Dessa personer har haft julledigt när vi nu varit sjukskrivna istället för lediga. Inget i vårt liv är normal, allt är utanför normerna.  Idag ringde läkaren upp mig om eventuellt förnyad sjukskrivning. Där finns tydligen en norm för det här läget vi är i. Det är nämligen snart dags att börja...

35 dagar...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen

När ett system kollapsar helt

 Idag är det fredag, Max favorit dag. Max älskade fredagsmys med bara familjen. Han ville gärna ha Enchiladas, kex och ost. Krypa upp i sin fåtölj med katten och bara mysa. Det var lite helig tid och det krävdes mycket förhandling om vi skulle göra något annat en fredags kväll. Nu flyr jag fredag kvällarna, det gör så ont att Max inte är med oss. Vi vet inte ens vad vi skall välja på TV. Tur vi har fina vänner. Nu skall jag försöka beskriva andra delen och kanske den avgörande till Max beslut om att nu är det nog. Det är en del personer som efter händelsen beskrivit att de själva gått i dessa tankar. Det som tycks vara ganska gemensamt för dem är att de längtade inte till döden utan mer att bli av med smärta eller att befria omvärlden från besvär. Det är värt att tänka på då Max behandlat som att han är problemet. Jag är ganska säker på att jag bara vet en liten strimma av det då han tillbringade minst 8 timmar på buss och i skolan. Slutet på denna historien startar redan i Gällsta...