Bergamamman

Vi har haft en kämpig vecka med många tankar. Vi saknar Max så det värker. Vi har kommit till insikt att vi vill inte ”gå vidare”, vi vill känna smärta💔. Det ger oss en starkare känsla av Max närvaro. Huruvida detta är sunt eller inte det får tiden utvisa. Vi möter människor på ett nytt vis då vi övar oss på att känna efter, att våga prata om hur det känns. I helgen hade vi besök av ett par som var kanske de starkaste och vackraste människor vi mött. De lever med en enorm sorg efter sin kära son. De beskrev så starkt, öppet och naket om sin sorg, kärlek och saknad. De visade oss att det kan vara möjligt att leva med den enorma smärtan kombinerat med kärlek till livet💚. De är mina nya förebilder💕. Vi är innerligt tacksamma över denna nya bekantskap. Vi har inte hämtat oss från kommunens övergrepp och maktmissbruk ännu. Jag ska reflektera över rapporten och företaget Leadership ARTS som skrivit den när jag konsulterat vår jurist. Vi förstår nu att den lokala tidningen inte är speciell...

 Idag har vi fått bevis på att i vår kommun är det onormala normaliserats. Vi är helt övertygade om att Max situation i skolan ledde till han inte orkade leva vidare. Vi grundar detta på att vi levde tight i vår lilla familj. Max hade allt färre kompisar och skolan blev ett allt större problem, på högstadiet blev det outhärdligt. Vi lät Max gå till en psykolog som bekräftade att skolan var det största orosmomentet. Vi har efter Max död tagit del av kuratorsjournaler, skolsköterskejournaler och mail att skolan var medveten om att Max kände sig utsatt och på slutet väldigt ensam. Jag kommer berätta mer detaljer i vidare blogginlägg. Jag har spenderat åtskilliga timmar att kartlägga det vi vetat, jagat information från kommunen samt summera allt som vi förstår finns men man vägrar dela med oss. Max lämnade oss 25 november. I mitten på januari hade skolan haft ledig och startade en intern genomlysning. Det är en medarbetare inom Elevhälsan som fått uppdraget. Det är ett omöjligt uppdra...

Det sägs att första året av förlust är det svåraste, man ska klara sig igenom alla högtider och traditioner en gång. Vi gör allt vi kan för att byta våra traditioner, frågan är om det räknas som att klara sig igenom det första året eller inte. Nu kommer första påsklovet utan Max. Påsken har varit en av våra favorit högtider med lång ledighet och få förpliktelser. Vi har njutit av varandras sällskap. Första året vi bodde på Berga så lämnade Max sina nappar till påskharen, i utbyte fick han ett stort påskägg. Jag minns att han var så nöjd ända till det var dags att sova, då krävde han att jag skulle leta upp påskharen och byta tillbaka. Jag "hittade" inte haren så napparna var borta. I år köper jag inget påskägg.  Denna påsken får vi inga gemensamma ridturer. Ridkompisarna i stallet är fantastiska men de ersätter givetvis inte Max. Max hade ett stort intresse för allt som hade motor. Vi den här tiden på året brukade någon av alla hans gräsklippare premiär köras. Nu är det så oä...

Idag är det min födelsedag och dessutom fredag. Denna kombination gör det till en svår dag, det är så påtagligt att vi förlorat det finaste vi någonsin haft. Vi brukar inte fira så mycket men i år är det verkligen ingen partystämning. Saknaden efter Max är obeskrivlig 💔. Ni som är föräldrar kan förstå känslan av den totala samhörighet som man har med sitt barn. Max var väldigt knuten till oss, all ledig tid utanför skolan tillbringades med familjen. Han gjorde gärna saker tillsammans med oss. Crille och Max var som ler och långhalm. Max var iof mest nöjd när de fixade med något av hans olika projekt så som traktorn, gräsklipparen eller veden. Max och jag hade vårt gemensamma intresse med hästarna💕. I helgen var vi på hästtävling där mötte vi Stickan, Max ponny. Det var så svårt att hålla ihop det då💔. Stickan har det bra så inte för hans skull men så mycket minnen… Vi var på Polisförhör igår. Det väcker många minnen till liv att prata om allt elände. Polisen som vi har kontakt med ä...