Kollektivt misslyckande

Det är lördag kväll och det har på många sätt varit en bra dag men en mycket viktig pusselbit i vårt liv saknas. Vi fortsätter att försöka leva och i vissa stunder går det bra andra är det med ångest och ren styrka vi tar oss framåt. Vi har med lite hjälp av våra vänner en bra plan för denna helgen så kvällarna är fyllda med samvaro. Tillvaron med vänner är ofta randig dvs vi är både ledsna och glada. Det är så så jobbigt men kanske lite sorgligt vackert att se sin man gråta tillsammans med vänner. Jag önskar så att vi inte var i denna situationen. Varje kväll tar vi en tur till kyrkogården och tänder ljus för Max💗. Varje gång är sig lik, tårarna flödar och det är ingen ide att ens försöka hålla tillbaka. Det är bara att låta tårarna rinna fritt. 

Imorgon ska vi uppvakta världens finaste tjej som fyllt år, Max brukade kalla henne för sin lillasyster när vi var på semester. Till skillnad från riktiga syskon så var de aldrig ovänner, de hade bara roligt trots åldersskillnad.  När jag skulle skriva på kortet slog det mig att jag för första gången på 13,5 år bara hade två namn att skriva på kortet. Små saker men smärta än enorm. 

Jag har funderat så mycket på varför Max inte berättade mer om hur han mådde än vad han faktiskt gjorde. Vi visste att han var utsatt och vi har kämpat för att stoppa det. Vi inser nu att vi inte hade en aning om omfattningen. 
Jag förstår nu att om man som barn i skolåldern råkar ut för detta:
- man blir klassad som besvärlig (ingen kan förklara vad det betyder)
- lärarna är raljanta och använder ironi
- lärarna skyller på den som blir mobbad att den gjort fel eller är för lätt kränkt
- lärarna vill inte kommunicera med föräldrarna
- skolsköterskorna frågar inte varför en liten kille går dit hela tiden eller informerar inte föräldrarna
- kuratorn jobbar inte med att motverka kränkningar utan att eleven ska behärska sig när man blir mobbad
- personalen på skolan berättar att man inte ska byta klass för det blir inte bättre där eftersom felet är hos man själv
- rektorn svarar inte ens när mamma skickar mail
- barnen säger taskiga saker
- barnen fryser ut
- barnen kastar iväg kepsen eller drar i kläderna
- barnen slåss
- barnen kommenterar och narrar hur man ser ut vid ombyte till idrotten
- barnen lämnas ensamma på bussen där gör de narr av varandra
- man blir satt i en klass där man inte känner någon som är snäll, men klasskompisarna får med sig vänner.
Summerar jag detta förstår jag att man går inte hem till sina föräldrar och berättar att man är helt fel. Allt man gör är fel, hur man ser ut är fel, att det man känner är fel. Det som händer är att självkänslan bryts ner steg för steg, till slut är man helt säker på att man är fel. Det är kanske då man bestämmer sig även om man är blott 13 år för att det räcker nu. Detta är vad jag ser när jag nu vet mer än tidigare. Jag känner mig givetvis som en urkass mamma som inte såg ännu mer medan tid fanns. Jag kommer få ta mitt straff genom att bära sorgen livet ut. 

Det är dock inte bara jag som misslyckats, vi bor en liten by/håla/samhälle med 1500 invånare, i en kommun med 25 000 invånare. I detta relativt lilla område har detta hänt. Vi läser tidningar och ser på TV och förfäras av världens elände men är vi bättre? I detta lilla område har vi förlorat vår son genom ett utanförskap, för här får man INTE "va som man vill". Det är både vuxna och barn som aktivt skapat utanförskapet genom att inte acceptera ett barn. Vi har tagit ansvar för Max fritid och försökt påverka i skolan och andra föräldrar. Vi har genom de dokument vi tagit del av inte funnit en enda aktivitet på 3 år som syftar till att bidra till att Max mådde bättre. Lagen är tydlig men i vår kommun tycks kommunstyrelsen, kommunchef och skolchef stå över lagen. De tillåter att man kränker och isolerar barn utan åtgärd. Det är tydligt att de inte tar något ansvar som ledare då de inte tänker göra några förändringar om inte Skolinspektionen kräver det. I relation till oss och Max ser vi inga som helst tecken på att de tycker att de gjort fel. De vill bara att allt ska glömmas och kanske blir det så då de verkar se det som att Max inte är elev på skolan längre. Cyniskt men sant. Hur kan vi då vara så säkra på  felet var i skolan? Vi lät Max gå till en psykolog och där beskrev han att han att livet i familjen var fint men att livet i skolan var svårt. Jag vill uppmana alla vuxna och barn att snälltolka varandra och vara rädda om varandra. Reagera och agera när ni ser mobbning eller utanförskap. 

Vi är tacksamma för de fina artiklar som UT, BT och GP publicerar för att belysa Max öde och vikten av psykisk hälsa. Svenljunga ridklubb kommer att arrangera en hopptävling där alla pengar kommer att skänkas till Sucide Zero - vilket hjälte initiativ! 

Nästa gång jag skriver lovar jag att jag ska berätta lite mer om Max och hans intressen. Han var en så nyfiken, känslosam och smart kille 💗💙💚💛. 

Bergamamman - mamma till den finaste ängeln