Dag 99 i vår nya tideräkning

Imorgon är det 100 dagar sedan Max lämnade oss. Tid är ett fast begrepp ändå är det på många sätt subjektivt. Jag kan känna den sista kramen jag fick för 99 dagar sedan som det var idag samtidigt känns det som en evighet sedan vi hade vår kära son hemma. Vi vet att vi överlevt snart 100 dagar utan Max, varje dag är en kamp men med vår enorma styrka står vi upp. Vi får vår största kraft och näring av människor i vår närhet.
Det jag ska beskriva nu är inte illa menat till någon men ändå sant. Vi har inget svar på de SMS/meddelanden som lyder "Hur mår ni?" Det är givetvis inte bra, ingen dag är så bra som den värsta dagen före 25 november 2024. Vi vet inte vad vi skall svara på frågan men förstår att den är vänligt menad. Det är svårt att få kommentarer som "Det blir inte bättre på ett tag men med tiden så blir det bättre". Vi har ingen förväntan på att det skall bli bättre, vi har bara en förhoppning om att vi orkar bära denna sorgen och vänja oss vid att känna denna obeskrivliga smärta livet ut. 

Ett ytterligare exempel på klyschor är "ni kan förhoppningsvis se tillbaka på alla minnen med glädje". Jag kan berätta att vi kan redan nu se tillbaka på alla minnen med glädje, smärtan ligger i att det finns ingen framtid eller hopp om att skapa fler minnen med vår fina Max. Vill ni hjälpa oss så möt oss som vi är, är vi glada för stunden så är det bra, gråt med oss om vi är ledsna, eller ge oss bara en kram.

Max har fått en plats på kyrkogården💔. Han tar gärna emot besök och fina ljus på sin plats. Alla är välkomna att besöka Max med undantag för de av skolans personal som varit försumliga med Max utanförskap samt de barn som inte var snälla mot Max. Vi har en önskan, besök inte graven innan ni kommer hem till oss utan gör det hellre efter. Det gör inte vårt liv enklare att våra nära och kära kommer rödgråtna och förtvivlade. Vi har fullt upp med våra egna känslor. 

I vår kommun verkar skolchefen och hela sektor lärande göra sitt bästa för att försöka gömma och glömma att de försummade Max totalt. De vill ha dialog och möten, jag förstå inte vad vi ska prata om som kan förändra vad som hände 25 november? Jag anser att det är väldigt tydligt att ett flertal professioner brutit mot lagen men chefer och många politiker i vår kommun känner inget ansvar. De har tydligt meddelat att de inte kommer att agera innan Skolinspektionen sagt sitt. Där med tolkar jag saken som att man får bryta mot lagen ända till tillsyn sker. Det står så fint i skolans policy för att motverka kränkningar att man kan kontakta vilken vuxen som helst på skolan om man känner sig utsatt. Vi kontaktade alla professioner men inte hjälpte det. Vi kommer att använda alla lagliga medel för att ge Max upprättelse. Det förändrar inte vår situation men fler kan få bära en del av denna tragedi. Det är en tragedi för oss men faktiskt också för vårt samhälle. Föräldrar, barn och skolpersonal har sett utan att reagera. Vi hör fortfarande personer referera till en elak film om Max men ingen verkar ha reagerat och ingen vet något när vi frågar. Är det så att människor inte vill att deras barn, vänners barn ska råka illa ut för att de spelat in en dum film? Barn skickar SMS och skriver meddelanden till Max där de ångrar sig, det är lite sent nu. Jag hoppas att deras föräldrar ser vilken kris de bär.

Jag har tagit ett litet steg då jag arbetat några få timmar i dagarna två. Jag är inte i närheten av min tidigare proaktivitet eller styrka, kanske kommer det aldrig tillbaka.. Vi tar en dag i taget och det blir som det blir. Den bistra sanningen är att vi blir alla en påse aska hur det än blir. 

Livet är svårt och inget kan ändra det💖

Kram från Bergamamman, mamma till den finaste ängeln Max