Livet är verkligen svårt just nu 💔. Jag tror varje gång jag varit lite gladare att nu orkar jag bära sorgen lite bättre. Det slutar oftast i att jag kort där efter är tillbaka på ruta ett. Jag brukar ha en positiv inställning och har sällan haft söndagsångest. Jag brukar gilla livet och att göra saker, jag tror alltid att imorgon är en ännu bättre dag. Jag hoppas fortfarande att imorgon blir det lite bättre men just nu är det svårt. Det har gått en evighet sedan Max lämnade oss ändå är det "bara" 4 månader sedan eller 125 dagar närmare bestämt av vår nya tideräkning. Jag känner mig som om jag är i limbo då jag inte riktigt kan fokusera på jobbet men är samtidigt skräckslagen för påsken och den långa ledigheten som snart kommer. Det brukade vara en lång kravlös, mysig familjehelg. Jag tror aldrig jag kommer att tro eller acceptera att Max insåg konsekvensen av det han gjorde💔. Jag kommer nog alltid att förutsätta att det var hans sätt att försöka döva utanförskapet i stunden. Hade han insett att vi aldrig mer skulle ses eller kramas tror jag inte han gjort det. Jag undrar om de barn och vuxna som skapade detta inser vad vi får gå igenom. I deras familjer är allt som vanligt. I vår lilla familj tar vi bilen till kyrkogården och Max varje kväll. Det är ett värdelöst sätt att avsluta dagen men det vore troligen ännu sämre att börja dagen på kyrkogården. Max plats är den mest upplysta på hela kyrkogården, trots den brutala verkligheten att Max bara är aska så är det ett sätt för oss att visa vår kärlek och hedra honom. Vår finaste ängel som vi skulle göra vad som helst för att hålla kvar💙💚💛💜.
Idag har vi "städat" i ett av Max många områden. Det var en svår uppgift som tog hårt på oss. När man tror man gjort det svåraste som finns så kommer det konstant ännu fler svåra uppgifter.
Utanför vår lilla värld driver vi en kamp för Max upprättelse. Det skulle kunna vara självklart att alla vill göra sitt bästa för att Max ska få upprättelse och att inte fler barn far illa. Det som nu sker är att det tycks vara två läger inom skolväsendet i Ulricehamn. Det finns ett fåtal modiga personer som är anställda i vår kommun, de blir nu utsatta för utanförskap eller anklagade för att välja fel sida. Det tycks råda en uppfattning att antingen väljer man vår sida eller kommunens. Det som borde vara självklart är att man väljer Max och barnen sida. De som "väljer" vår sida tycks riskera utanförskap och lägre lön än andra i kommunen. Det är verkligen effektiva medel för att få människor att vara tysta. Det är en kultur som vi förfaras av i andra länder men det sker faktiskt i vår kommun. Kommunstyrelsen är huvudman i en kommunalskola dvs ytterst ansvariga. Det är få som kritiskt granskar det som hänt och sektor lärande verkar göra vad den kan för att dölja bristerna. Kommunen initierade en intern genomlysning av det som hänt. Jag antar att denna genomförts men ingen har frågat om vår version. Vi har heller inte fått ta del av resultatet. Antingen visar den på stora brister eller så visar den inget, oavsett är den väl dold. Nu har kommunen startat en extern utredning till priset av nästan 500.000 kr plus reskostnader! Det är kanske bra men syftet är otydligt. Vi kan inte delta just nu då det pågår en förundersökning i ärendet till följd av vår polisanmälan. Vi har bett kommunen att invänta oss i sin utredning. Vi tolkar nu svaret från kommunen att de vill hellre skynda med utredningen än att få våra svar och en komplett utredning. Jag antar att de inte vill hitta sina fel utan använder skattemedel till att rädda sin huvudman. Jag kommer överlämna några namn till utredningen, det är personer som funnits inom Max sfär i skolan men som inte fått frågan om att vara med i utredningen. Det blir intressant att se om de faktiskt får bidra till den externa utredningen som kommunchefen tillsatt. Får de inte vara med då vet vi att allt är ett skådespel betalat av skattebetalarna.
Elevhälsan i kommunen har en ny chef, hen började i samband med Max suicid. Denna personen har således ingen del i det som skedde. Hör och häpna men hen är redan fast i tystnadskulturen. Vi har haft kontakt i veckan, alla frågor jag har ställt har möts med en undanflykt eller en förklaring. Det gick snabbt att anpassa sig till den kultur som råder.
Jag har kontakt med föräldrar som jag inte känner men som vittnar om att sektor lärande är på väg att sätta nya barn i utanförskap. Barn som hamnar ensamma i nya klasser, barn som inte får hjälp och blir kränkta. Ska barnen behöva egen advokat? När ska vår huvudman vakna? Det kanske snart är dags att möta denna person?!
Imorgon är planen att vi ska stödja Svenljunga Ridklubbs initiativ att samla pengar till Suicide Zero. Vilka hjältar som engagerar sig🙏🙏🫶.
Nu är det dags att sova. Jag ska erkänna att det är lättare att somna när maken somnat. Jag är lika rädd som honom för de syner han har på näthinnan när han blundar.
kram Bergamamman, mamma till den finaste ängeln Max🫶
Styrkekram ❤️
SvaraRadera