Det har gått lite mer än en vecka sedan den tragiska händelsen i Örebro. Det är så fruktansvärt för alla anhöriga till offren. Det är lite konstigt kanske men för mig är även gärningsmannen ett offer. Är det skärpta vapenlagar och hårdare straff som ger effekt? Kanske måste vi fundera på om dessa unga gärningsmän eller udda gärningsmän är offer för ett utanförskap som gör dem till mycket farliga människor. Vi kommer aldrig veta varför Max gjorde sitt val, var det för att nu ska de som mobbar mig få ett straff? var det för att slippa smärtan? Han tog det på sig själv men i en annan tid kanske det hade varit en handling präglad av hämnd. Vår Max försökte lägga sig till men en hård yta i skolan för att överleva men han var ingen tuffing vilket måste varit väldigt svårt för honom. När han hade gjort dumheter var han alltid så ångerfull och i de flesta fall erkände han.
Vi gör vårt bästa för att fungera igen men det är svårt. Denna veckan är sportlov där vi bor och som vi saknar att ha ledigt tillsammans med vår finaste Max. Vi har roliga foton för lovet förra året när vi bar i badhuset, hos frisören och på uteritt. Jag försöker göra som psykologen säger dvs att sörja på bestämda tider. Att tillåta sorgen att vara en del av min vardag men inte min fylla vardag. Det går fint ibland och andra gånger brister det. Jag har nu nästan landat i att min nya identitet är "mamma till en ängel". Det är dock oklart när jag orkar och klarar att säga det i ord 💔. Det har gått 79 dagar utan Max, det är nu uppenbart vilka i vår omgivning som har tålamod med vår sorg. De som har tålamod med oss är guld värda 💕. Vi har valt Max gravplats men inte gjort jordfästning ännu, vi får se om vår fina präst kan ge oss styrka till det. På posten ligger ett stort paket med fina lyktor, ljus och stenar som skall få pryda graven.
Parallellt med sorgen och saknaden har jag spenderat mycket tid med att förstå vad som tog oss hit. Det är uppenbart att skolsköterskor, kuratorer, lärare, mentorer och rektorer har vetat om situationen men valt att se åt andra hållet. Vi har begärt ut ALL information om Max från skolorna men trots sina rötter i kunskapens värld verkar de inte veta vad ALL betyder. De frågar vad vi vill ha eller säger att det är svårt. Jag är säker på att det är många som nu känner att de är rädda för vad som kan komma fram i dagsljus. Vi jobbar vidare på att kartlägga parallellt vilket ger en ökad kunskap. Jag hade förtroende vilket var fel, nu lär jag mig allt jag kan om följande; Skollagen, JO, GDPR, IMY, offentlighetsprincipen, Polisanmälningar, Skolinspektionen och BEO. Vi vet nu att Max ärende är inte så viktigt på kommunen att man får ett Diarienummer utan hans ärende är bara en anteckning. Ja det kanske säger mer om hur de ser på saken är vad som är verkligheten. Vi vet att vi har ett antal personer i skolan som försökt alternativt nu förstår hur dåligt det fungerar, jag är lite orolig att dessa nu blir isolerade då de faktiskt vågar stå upp för Max och andra barn.
Jag skäms att jag var så naiv att jag lämnade det finaste vi hade i sektor lärandes händer 7 timmar per dag. Jag önskar att Max skolkat istället för att vara så lojal mot systemet, samtidigt är vi hårt arbetande och den värderingen fanns troligen väl förankrad i Max.
Vi läser att sektor lärande i Ulricehamn skall bantas och färre lärare, kanske de borde ta bort lite stab och rektorer istället?!
I min förra blogg nämnde jag barn som varit taskiga mot Max i en film jag hittat. Jag har bestämt mig att deras vårdnadshavare kommer att få ett samtal, det hade jag velat ha.
Solen skiner på oss och vi gör vårt bästa för att finna något bra med varje dag. Det går ibland men helt ärligt är framtidstron och planerna bort blåsta. Jag har mer än en vän som säger att jag är bland de starkaste personerna de mött, oklart vad det innebär men jag får förlita mig på att det kan hjälpa <3. Maken min kämpar sig vidare i mörkret på sitt sätt och förhoppningsvis lyckas vi att få ett någorlunda liv även utan vår fina Max 💗
kram Bergamamman
❤️❤️
SvaraRaderaÅh vad jag delar dina tankar. Mitt barn tog sig igenom plågan men fullföljde inte grundskolan. Vi har försökt använda samhällets alla "resurser" under skoltiden men vad hjälpte det? Begärde också ut alla dokument från skolan. Det fanns inget som bekräftar mobbningen och misshandeln som förekom... Mitt barn är nu vuxet men lider av sviterna ännu. Mitt barn pratar om Max och beklagar djupt att han inte får uppleva att det bleknar med tiden... Kärlek, omtanke och styrka önskar vi er i detta svåra. Mitt barn överlevde men det var inte någon självklarhet.
SvaraRadera🌹💐🌹
SvaraRaderaHar haft samma tankar som du om offer eller gärningsman. Jag själv hade en väldigt fin uppväxt med fantastiska föräldrar men inuti var jag ”ensam med mig själv” vilket är det enda sättet jag kan beskriva det med. Oavsett hur mycket kompisar jag hade eller hur fin familj så fanns det alltid en ensamhet. När jag var arton orkade jag inte mer och ”valde” då att inte leva mer. Det kändes som att jag inte fick min plats och mina behov inte var viktiga. Dessa tankar har präglat mig mycket men idag kan jag betrakta dem istället för att agera på dem. Idag vet jag även att jag har en diagnos som jag önskade att jag hade fått veta redan då.
SvaraRaderaVet egentligen inte hur jag halkade iväg på det här spåret men allt som hände med Max var som en smocka i själen när jag fick höra det. Det har kommit många tårar ur den här manskroppen på grund av det som hände er men framförallt alla de känslor som han bar på och hur svårt det är att hantera som barn.
Idag har jag två vuxna barn som är utflugna men en kille kvar hemma och som var jämnårig med din son. De gick på samma skola och mååånga kvällar har gått åt till att prata om detta, gråta ihop och reflektera över ensamhet och mobbning. Han pratar så fint om Max även om de inte kände varandra mer än att de hälsade. Detta har gjort ett sånt otroligt stort avtryck och jag kan inte släppa det.
Stora kramar till er båda 🌹