Alla förtjänar att vara sitt bästa jag

 

Det har nu gått en dryg vecka sedan tidningarna började publicera historien om Max. Det har varit svårt att se alla bilder och hantera alla frågor men det är samtidig gott i själen att få stå upp för Max. Vi har fått ett enormt gensvar från föräldrar och andra vuxna. Vi har som tidigare tre dimensioner för vår kamp, ge Max upprättelse, se till att de som såg men inte gjorde något åt situationen får en konsekvens samt en kamp om att förbättra samhället. 

Vi har inte haft kapacitet att hantera alla meddelanden som strömmat in under veckan. Det är fler medier som vill belysa Max öde då det är alla föräldrars värsta mardröm. Det är många föräldrar som hör av sig med liknande situationer som vi befunnit oss i. Kan och orkar vi kommer vi att stötta dessa i deras kamp. Vi gjorde inte alla rätt men för att vi inte vill att någon ska behöva förlora sitt barn till följd av slappa kommunala tjänstemän och barn som tillåts bli elaka. Jag tror att vi kommer att behöva kämpa hårt om vi ska ska förändra det generella systemet. Jag är tveksam till om varje kommun har förmågan att hantera skolan, den borde troligen vara statlig. I vårt samhälle verkar det vara avgörande vem som får ta ansvar. Man kan brotts anmäla tjänstemän till Polisen om kommunala och statliga tjänstemän brister i sin tjänsteutövning. Jag tror det är nödvändigt att det finns ett utökat personligt ansvar. I Max fall kan ingen säga att det var resursbrist. De hade två lärare på 24 elever både i mellanstadiet och högstadiet, kuratorer, skolsystrar och rektorer kände till situationen. 

Vi lever fortfarande i ovisshet om skolan medvetet inte lämnar all information eller om de döljer något. Skolchefen ringde och ville ha mer dialog, jag berättade att vi fortfarande vet att vi inte fått alla dokument. Trots det återkopplar sektor lärande att de har "troligen" lämnat all information och alla dokument nu. Där med tolkar jag att de faktiskt har saker att dölja. Jag läste den tragiska historien om Måns Jenninger vilket styrker min tro på att man vill dölja något. Vi kommer att använda all vår kraft, styrka och mod (det är mycket) till att driva dessa frågor till vi är vid vägs ände i alla instanser. Det är ett LÖFTE. I dagarna kommer vår anmälan till BEO att skickas in. Jag hoppas och tror att det blir svår att värja sig mot den då det är hårresande saker vi funnit.

Vi bor i en relativt liten kommun, Ulricehamn. I fredags promenerade en av våra ansvariga politiker över våra marker och över gården. Vi har talats vid andra sammanhang men denna dagen hade han inte kurage nog att stanna och prata eller beklaga sorgen. Hur ska vi då kunna förändra om ansvariga hellre täcker över problem än inser dem? Jag är väldigt nyfiken på om han skulle haft samma flathet och ignorans om det varit hans egna älskade barnbarn. Jag vet att han är en av de yttersta ansvaret för skolan i denna kommunen ändå hade han med sitt special område tid att promenera i solen strax efter lunch och dessutom utan att kunna uppföra sig. SKÄMS!!

Igår lyssnade jag på Henrik Ankarcrona, förbundskapten för svenska hopplandslaget. Han har lyckats med något som få har gjort. Han har skapat ett team av hoppryttare som är världens bästa trots att vi är en väldigt liten nation. Det finns de som tror att hoppning endast handlar om den dyraste hästen, det är helt fel. I ridsporten är man ensam på banan men kan bara lyckas om man är ett team runt varje häst, lite som livet för oss alla. Rider man i lag med hästar så är varje ekipage ett eget team då prestationen är per ekipage. Henriks framgångs faktor handlar om att förstå hur nyckeln till den mest optimala uppsättningen för just den individen med devisen "Alla förtjänar att vara sitt bästa jag". Är det inte en helt fantastisk vision och målbild. Jag skulle gärna se denna vision i en skola. Jag är säker på att det skulle göra så otroligt stor skillnad. I skolan förväntas man passa i en mall, när vi kommer i livet vet vi att det finns ingen mall. 

Vi är något starkare i att vi kanske kan leva med sorgen så nu planerar vi för gravsättning, gravsten och bouppteckning. Det kommer att ta mycket av energin nästa vecka så bäst att försöka ladda batterierna. Jag är stolt att jag i veckan orkat och klarat att besöka ett av våra kontor på jobbet. Där möttes jag av mina fantastiska kollegor och vänner, vilka människor 💗.

Idag bjuder jag på en bild av vår älskade Max. Han var så glad inför den här dagen i backen hemma i Ulricehamn. Det som hände sen var att hans "kompisar" som också var klasskompisar valde att åka ifrån honom. De var duktigare och snabbare, ingen var beredd att vänta utan de lämnade honom. Vi fick hämta en ensam kille som tappert sa att " jag hade ändå inte lust att åka mer". Vi kan säga att barnen inte förstod men räcker det, borde de inte förstå den biten om de har ett uns av empati? 

kram Bergamamman, mamma till en av de finaste änglarna 💕