Bergamamman

 Ni vet att vår sorg är outhärdlig och vi vet att inget kan ändra det som hänt. Vi kan bara försöka lära oss att leva med förlusten. Vi känner att Max och vi har rätt till någon form av upprättelse från ansvariga. Det har gått mer än 3 månader i vår nya tideräkning, där allt räkna före och efter 241125. Skolan kan fortfarande inte beskriva varför de under flera år såg, dokumenterade och inte agerade på att Max var utanför och kränkt. Lagen är tydlig men efterlevnaden är okontrollerad, därmed är lagen verkningslös. I radio P4 https://www.sverigesradio.se/artikel/skola-i-ulricehamn-anmaler-sig-sjalv-efter-att-elev-dog beskriver skolan att man nu anmält sig själva pga det mediala intresset, inte pga att ett barn (vår son) inte orkade leva efter deras systematiska nedbrytning. Jag förstår inte varför de väntar på en utredning, de  de som inte följt lagen borde avskedas. Det hade visat på handlingskraft, när detta inte skett borde kommunchefen agera men icke.... när kommunchef...

Vi har försökt samla energi och styrka men nu har vi haft en svår helg där sorgen varit som ett slukhål utan botten. Förra veckan var vi lite starka och bestämde att det var dags för gravsättning. Idag kom dagen när det var dags. Kan ni föreställa er att man står med sitt barn som aska i en påse och känner ett behov av att krama påsen för att man vill krama sitt barn en sista gång💔. Hela kroppen protesterade över att vi behöver uppleva detta. Varje gång vi måste göra ett nytt moment känner jag att det är orättvist och omänskligt. Idag hade vi stöd av vår fantastiska kyrkoherde Carolina som gjorde det till en värdig stund. Max vilar nu på en fin plats på kyrkogården. Graven är placerad så långt från skolan det går och på en plats som vi kan ta oss till även den dagen vi är gamla och har svårt att gå. Vi får ta saker i små steg så den riktiga gravstenen kommer lite senare.  Imorgon är det dessutom 3 månader sedan Max tog sitt beslut att han fått nog. Imorgon bitti kl 5 är det 3 måna...

  Det har nu gått en dryg vecka sedan tidningarna började publicera historien om Max. Det har varit svårt att se alla bilder och hantera alla frågor men det är samtidig gott i själen att få stå upp för Max. Vi har fått ett enormt gensvar från föräldrar och andra vuxna. Vi har som tidigare tre dimensioner för vår kamp, ge Max upprättelse, se till att de som såg men inte gjorde något åt situationen får en konsekvens samt en kamp om att förbättra samhället.  Vi har inte haft kapacitet att hantera alla meddelanden som strömmat in under veckan. Det är fler medier som vill belysa Max öde då det är alla föräldrars värsta mardröm. Det är många föräldrar som hör av sig med liknande situationer som vi befunnit oss i. Kan och orkar vi kommer vi att stötta dessa i deras kamp. Vi gjorde inte alla rätt men för att vi inte vill att någon ska behöva förlora sitt barn till följd av slappa kommunala tjänstemän och barn som tillåts bli elaka. Jag tror att vi kommer att behöva kämpa hårt om vi sk...

Det är en fin vinterdag, den sista på sportlovet och dessutom alla hjärtans dag. Det man kan tro är att det kan bli en bra dag men jag noterar en fullständig chock reaktion i min kropp och knopp. Det var en relativt bra dag där vi träffade prästen för ännu ett fantastiskt samtal, vilket underbar person hon är. När vi talade om framtidstro, lycka och mening så var hennes input att kanske det får bli på ett annat sätt nu. Vi inser att vi kanske inte är de "roligaste" personerna att umgås med nu men hennes inspel var att det kan vara så meningsfulla möten utan att det skall leda till just roligt. Vi tar med oss den tanken till vår metakognitiva del av hjärnan och försöker basera framtida möten på det. Vi kände oss starka i stunden med prästen så nu är dagen för jordfästning satt. Det är trots allt ett steg som inte kan undvikas och vi får en plats att gå till. Undra om jag någon sin kan passera kyrkan i Gällstad utan en tår. Igår for en tanke förbi att jag inte gråtit på hela da...

Det har gått lite mer än en vecka sedan den tragiska händelsen i Örebro. Det är så fruktansvärt för alla anhöriga till offren. Det är lite konstigt kanske men för mig är även gärningsmannen ett offer. Är det skärpta vapenlagar och hårdare straff som ger effekt? Kanske måste vi fundera på om dessa unga gärningsmän eller udda gärningsmän är offer för ett utanförskap som gör dem till mycket farliga människor. Vi kommer aldrig veta varför Max gjorde sitt val, var det för att nu ska de som mobbar mig få ett straff? var det för att slippa smärtan? Han tog det på sig själv men i en annan tid kanske det hade varit en handling präglad av hämnd. Vår Max försökte lägga sig till men en hård yta i skolan för att överleva men han var ingen tuffing vilket måste varit väldigt svårt för honom. När han hade gjort dumheter var han alltid så ångerfull och i de flesta fall erkände han.  Vi gör vårt bästa för att fungera igen men det är svårt. Denna veckan är sportlov där vi bor och som vi saknar att ha...

Först av allt känner jag som många andra väldigt starkt med det som hänt i Örebro. Jag lider med anhöriga till offren men inser också att vi som samhälle troligen missat gärningsmannens lidande som ledde honom in på denna felaktiga väg. Var är vår empati, är det det som skapar så denna misär? Vi göra alla våra prioriteringar i livet. Jag har själv tyckt att jag kunnat balansera ganska väl mellan arbete och fritid då jag växlat resor med hemarbete. I ljuset av Max tragiska självmord plågar jag mig med många tankar på om vi gjort tillräckligt, speciellt jag. Jag har varit närvarande men med tanke på utgången av livet och den sorg vi nu skall lära oss att leva i symbios med så är det naturligt och jobbigt att kämpa med dessa tankar. Det hjälper inte att springa ifrån tankarna, de hinner alltid i kapp. Min kära make är klok och hjälper oss båda att inte drunkna i tankarna. Saknaden och sorgen kommer givetvis ännu starkare när vi ser att Max klasskompisar börja fylla 14 år och nästa vecka s...

 Vi återkommer ofta till att säga att sorgen är randig. Jag kan inte säga varför eller hur det händer men plötsligt bränner tårarna i ögonen oavsett vad jag gör. Det har varit en helg med många utmanande tankar och mycket tårar. Mx hade namnsdag i lördags kanske var det en utlösande faktor denna gången. Ibland hjälper min man och jag varandra till att bli gladare men det händer också ganska ofta att man blir ledsen för att det är svårt när ens respektive är ledsen. Vi är starka och vi förstår att vi måste försöka lära oss att leva i symbios med sorgen även om vi inte vet hur man gör. Det finns säkert en del som tror att vi "klarar förlusten bra". Det kan man inte göra men vi använder alla styrkereserver vi har för att försöka få livet att gå. Vi vet vad som brukade vara roligt så det försöker vi göra nu också. De ljusare stunderna i helgen har infunnit sig vid ridturer med vänner och fina samtal. Vi har fantastiska vänner, jobbarkompisar och bekanta som fyller vår vardag med ...