Bergamamman

Denna dagen började bra. Det är ett fantastiskt höstväder och jag har förmånen att jobba hemma. Vi har många hästar som skall ha sin dagliga tillsyn och hantering, ett rent nöje en dag som denna. När kyrkklockorna började ringa stannade världen igen. Det ljudet får blodet att frysa till is, allt jag kan se är att vi är i kapellet och Max ligger i kistan. FAN - hur får man bort den bilden?! Samhället i stort jobbar aktivt för att minska antalet självmord och vi gör vad vi kan för att beskriva Max historia, vi förbereder oss för det som kommer i media samt den debatt som skall hållas i riksdagen.  I Ulricehamn tycker man inte saken är så viktig vilket ni kan läsa om nedan. Parallellt med min kamp för Max upprättelse blir det allt mer uppenbart att något är sjukt i vår omgivning. Jag har på senare tid blivit kallad för besvärlig av människor i kommunen, personal mår dåligt över att jag inte kan acceptera hur de behandlade Max. Det är inte jag som är problemet utan ett system som är så...

  Livet fortsätter men att förlora ett barn kan man aldrig lämna bakom sig och "gå vidare". Vi lär oss sakta sakta att leva varje dag med sorgen som ett ok på axlarna. Jag verkar vara en omtalad person i kommunen då jag vägrar acceptera den slapphet som skolan och kommunledningen i vår kommun uppvisar. De tror och hoppas att genom att inte svara på våra frågor eller undvika oss så kommer vi snart att tröttna. Till de som tror det så kan jag utlova att jag kommer att odla de kontakter jag kan för att fördämningarna ska brista och sanningen om det slappa ledarskapet och de slappa tjänstemännen skall rinna ut och komma fram i ljuset. Det är inte hot utan ett löfte! Det kommer att ge Max upprättelse och förhoppningsvis kommer det förbättra situationen för de barn som går i kommunens skolor i detta nu. I vår kommun tittar skolledning, kommunledning och politiker på när trakasserierna pågår. Föräldrar vågar inte säga ifrån för de är oroliga att sticka ut och vad som då skall hända ...

Vårt liv är numera att likna vid berättelsen om landet Narnia. Vår ytterdörr är som garderoben som tog barnen till det mystiska landet Narnia. I landet utanför är det en annan tideräkning och en helt annan värld. När jag återvänder in igenom dörren är det som om tiden stått stilla. I vårt hus är sorgen påtaglig och jag är ett spöke i mitt eget liv även om ingen ser det. Tystnaden är brutal och påminner om allt som saknas. Jag vill inte vara inne själv för huset är för tyst. Vi kan inte förmå oss att ta bort Max saker så på något sätt är han hos oss. Det kanske är underligt för andra men för mig känns det bra att jag använder Max cykel, hans skrivbord och hans t-shirts.  Utanför dörren i vårt Narnia ser man en människa som klarat sig men jag vet att jag kämpar varje dag, men blir allt tystare om det som tynger mig. I vårt Narnia finns det goda och onda krafter. Jag försöker njuta av de goda och använda ilskan för att bekämpa de onda. Den ilska jag har inombords är en kraft som förho...

Tystnadskulturen är breder ut sig över kommunen. Det är egentligen inget nytt, redan i filmen Änglagård sa man så här "Vi håller ihop i all fall, och det är så vi gör i det i den här byn" . Det är så talande för den kultur som råder i vår stad. Kommunstyrelsens ordföranden initierade en utredning av tystnadskulturen när hanvar i opposition, det man nu ser är att det har inte gjort någon skillnad att han kommit till makten. Det har gått så långt att få ens vågar svarar på den frågan om tystnadskultur i medarbetarenkäter. De som är kritiska till hur saker hanteras vittnar om att de får söka sig utanför kommunen, fackliga företrädare är rädda och hänvisar medarbetare till andra instanser.   Ulricehamns Tidning publicerade nyligen en artikel om den kritik som Skolinspektionen riktat mot Stenbocks skolan. Där beskriver man att skolan försökt få reda på vilka elever som svarat på enkäten. Eleverna blev lovade att intervjuerna var anonyma, Skolinspektionen höll sig som bör på kä...

I går kväll när vi var hos Max på kyrkogården kom paniken och känslan av att detta får inte vara sant tillbaka. Vi hittar våra olika sätt att hantera sorgen och saknaden, i vårt fall handlar det om att sysselsätta sig. Vi jobbar hårt och vi tillbringar mycket tid med vänner. Inget kan ersätta Max och sorgen är obeskrivlig. Ibland tror jag att vi lyckas lura både oss själva och omgivningen att allt är bra. Under andra omständigheter skulle vårt nuvarande liv med att få arbeta tillsammans, en ny verksamhet, fina hästar, fina vänner och närheten till naturen kunna vara en dröm. Vi försöker njuta men det är svårt att glädjas på riktigt. Mitt tempo och mitt minne är inte vad det har varit, kanske blir det aldrig som förr. Jag ser nu signaler i samhället som jag inte riktigt sett eller förstått tidigare. Jag har inte haft insikt eller förståelse om hur många som begår självmord. Det är lätt att bara skylla på psykisk ohälsa vilket jag tror är allt för enkelt. Jag tror inte att Max hade en ps...

 Tiden går och livet går på något sätt vidare utan vår finaste Max 💗. Jag somnar av utmattning men sover inte så bra. Jag vaknar många gånger och varje gång jag vaknar påminns om att det är sant att det ofattbara har hänt. Det var inte ett val Max gjorde utan jag tror att hans synfält var smalt i stunden, paniken som ett trängt djur som inte kommer undan. Han var en kille som bara ville få vara och göra det som han gillade och tyckte var roligt. Han ville inte bli hånad eller bortgjord stup i kvarten av vuxna och barn. Max gav mig ett gott skratt en dag när ett av hans många hyss dök upp. Han hade bytt ut alla vitaminer i en burk mot vatten. När jag öppnade burken blev det blött över allt. Det skämtet är så mycket Max, jag blev lite glad i stunden.  Det har gått snart en månad sedan Max födelsedag och jag har hunnit fundera mycket. Det har varit en sommar med många svåra tankar och jag har faktiskt funderat själv på när når jag botten. När tankarna kommer känner jag så mycket...