Bergamamman

Skolavslutning, sommarlov och midsommar kommer som ett smärtsamt pärlband. Vi försöker intala oss att det är vilka dagar som helst men vi vet att så är inte fallet. Det känns overkligt att i fredags hade Max klass skolavslutning men vi fick besöka hans grav💔. Det känns som om jag slutar andas varje gång jag går in på kyrkogården, trycket över bröstet är obeskrivligt. Vi gråter tillsammans och känslan av vanmakt är starkare än något annat jag känt. Tomheten när vi lämnar kyrkogården är omöjlig att förklara för den som inte upplevt det.  Jag hoppas att lärare, skolledning och barn hade förstånd att skänka en tanke till Max. Det är snart 7 månader sedan Max lämnade oss till följd av en långvarig utsatthet. Max älskade sina lov speciellt sommarlovet. Han hade så många idéer och projekt så dagarna rusade fram Han tog gärna sovmorgon men sen gick det nästan inte att få in honom på kvällen. Var vi än går på gården så ser vi spåren av Max upptåg och saknaden sköljer över oss. I sadelkamma...

Det krävs en enorm ansträngning att hålla ihop som människa. Jag använder all mental träning jag fått genom åren att hålla känslorna i schack, ibland räcker det inte hela vägen. Fysiken sviker trots att en hel del investeras i att träna. Jagar jag inte på mig själv blir jag långsam, då känner jag inte igen mig själv. När jag inte kan hålla ihop känslor, kropp och tempo kommer tårarna och frustrationen över livet vi missar. Logiskt vet jag att vi måste lära oss sorgen och att åka med i denna känslomässiga bergodalbana men det är ändå väldigt svårt. Jag vet att vi har många vi kan prata med men ändå är det svårt och jag känner allt oftare att det är lättare att vara tyst eller helt enkelt prata om något som inte betyder något. Allt är lättare när jag fokuserar på hästarna och livet på farmen. På farmen och med hästarna känner jag igen mig själv och kan vila mig mentalt. Denna veckan är det skolavslutning och jag känner att det är svårt att tänka att vi kommer gå till graven inte till en ...

Idag, ikväll är det 6 månader sedan Max lämnade oss. För 6 månader sedan vid denna tiden satt jag i Holland och hoppades på att de kunde rädda Max. I efterhand förstod jag att inget kunde rädda vår fina Max. Det regnar idag, det regnade 25 november, det regnade på begravningen, det regnade vid urnsättningen. Jag börjar tro att det är änglarna som gråter med mig. Idag är det dessutom mors dag 💕💔💔. Det är så sjukt omänskligt. Vissa dagar är klumpen i magen större och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Den här dagen har räddats av stalljobb, ridning och vänner💕. Vi vore inget utan er vänner! Ni som kommit oss närmare under denna tid är så värdefulla. Jag har på denna tiden inte ens bytt lakan i Max säng. När jag saknar honom som mest vilar jag i han säng med hans katt. Det mesta av Max saker och kläder är kvar. Jag har ingen aning när det känns rätt att plocka undan men har heller ingen stress med att rensa. Det känns lite mindre tomt när jag ser hans saker. Jag varje gång j...

Det sägs att sorgen är randig och det verkar stämma. Tidigare i veckan var lite lättare men de två senaste dagarna har bara räddats av att vi haft underbara människor runt oss. De jobbiga dagarna har jag en klump i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken utan att jag ens tänker på Max🖤. Hela min mammakropp skriker att det är fel så helt fel men inget kan ändra på det. Det är exakt ett år sedan vi var i London. Det var en fantastisk resa men när alla foton och minnen dyker upp på sociala medier så gör det mest ont. Resan till London var fantastiskt rolig. Max älskade Harry Potter böckerna så det var ett givet resmål. Vi var på Hamleys, men han var nog lite för stor för leksaksaffär men ett fordon var givet. Massor med sevärdheter avverkades ändå var nog djuren i Hyde Park bäst av allt 🐿️🐿️🦢🦚🐦🐕🐩🐴. Max förstod givetvis hela konstruktionen på Tower bridge. Han var så otroligt teknisk och såg logiken i alla konstruktioner. Vi har alltid haft många saker på gång i vardagen så ...

Det är vår och möjligheternas tid när djur och natur väntar på en skön sommar. Vi känner en enorm tomhet som är omöjlig att beskriva med ord. Ljuset och solen hjälper till att stå ut med vår situation. Vi tränar på att bära den sorg som vi av en outgrundlig anledning har drabbats av. Vi börjar vänja oss vid att vi bara är två i allt vi gör MEN det innebär inte att det är lättare. Människor pratar om att gå vidare vi gör inte det och kommer aldrig att tala i de termerna. När jag möter människor som förlorat sina barn så är det som att se sig i spegeln. När vi möter dem inser vi att sorgen inte minskar oavsett hur många år det går, människor blir bara starkare att bära den. Vi känner en enorm tacksamhet för de som är i vår närhet. All kärlek till er. Våren är den tiden då vi som familj brukade njuta av att alla uteaktiviteter. Max älskade att köra gräsklippare andra finurliga fordon. Förra sommaren var hans stora intresse mopeder av olika slag. Han lagade, förbättrade och byggde om flera...

Självmord är inte frukten av ett rationellt val utan konsekvensen av ett psykiskt lidande. Detta var den början jag planerat för nästa inlägg. Innan jag han skriva publicerade BT en mycket tänkvärd insändare skriven av Marie-Louise Weise. Jag önskar att fler hade det civilkurage som hon uppvisar. Del av hennes insändare: När en kommun beskriver en skolas insats som "mer än förväntat", trots att en elev dött i suicid efter långvarig utsatthet - då har vi nått en semantisk härdsmälta. Språket slutar skydda de sårbara och börjar istället skydda systemet. Vår kommunchef har i BT bett om ursäkt för att sitt uttalande om att Max valde att begå självmord. Vi tolkar det bara som att han försöker förbättra sitt varumärke för han har INTE bett oss, Max föräldrar om ursäkt för sitt uttalande. Detta trots att vi haft upprepad mail kommunikation där jag även påtalat hans plumpa uttalande. Även kommunchefen har en chef men kommunstyrelsens ordförande tycks inte värdera ett gott ledarskap. ...