Bergamamman

 Idag är det Max födelsedag, idag skulle Max fylla 14 år. Det är nu 229 dagar sedan Max lämnade oss och det är fortfarande helt obegripligt och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid aldrig mera... Tänk er att fira födelsedagen med att tända ljus och gråta vid en grav. Vi har funderat på vad Max skulle önskat sig i födelsedagspresent, troligen ännu en moped eller kanske en båt till. Det är få gånger som Max faktiskt kunnat säga en sak han önskar sig, det brukade ändra sig ända till sista dagen. Han hade alltid så många projekt och vill inte vänta på födelsedagen utan köpte själv det han ville han, han var trots allt duktig på att jobba ihop pengar. Den mest uppskattade presenten var nog på 4 årsdagen när han fick sin första elektriska 4 hjuling. Max ville gärna vara delaktig i att ordna sina kalas, laga mat och göra tårta eller glass. Det är dock inte lätt att fylla år i juli. När vi hade kalas var det oftast flera som inte kunde komma pga semester och det var alltid svårt att...

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Skolavslutning, sommarlov och midsommar kommer som ett smärtsamt pärlband. Vi försöker intala oss att det är vilka dagar som helst men vi vet att så är inte fallet. Det känns overkligt att i fredags hade Max klass skolavslutning men vi fick besöka hans grav💔. Det känns som om jag slutar andas varje gång jag går in på kyrkogården, trycket över bröstet är obeskrivligt. Vi gråter tillsammans och känslan av vanmakt är starkare än något annat jag känt. Tomheten när vi lämnar kyrkogården är omöjlig att förklara för den som inte upplevt det.  Jag hoppas att lärare, skolledning och barn hade förstånd att skänka en tanke till Max. Det är snart 7 månader sedan Max lämnade oss till följd av en långvarig utsatthet. Max älskade sina lov speciellt sommarlovet. Han hade så många idéer och projekt så dagarna rusade fram Han tog gärna sovmorgon men sen gick det nästan inte att få in honom på kvällen. Var vi än går på gården så ser vi spåren av Max upptåg och saknaden sköljer över oss. I sadelkamma...

Det krävs en enorm ansträngning att hålla ihop som människa. Jag använder all mental träning jag fått genom åren att hålla känslorna i schack, ibland räcker det inte hela vägen. Fysiken sviker trots att en hel del investeras i att träna. Jagar jag inte på mig själv blir jag långsam, då känner jag inte igen mig själv. När jag inte kan hålla ihop känslor, kropp och tempo kommer tårarna och frustrationen över livet vi missar. Logiskt vet jag att vi måste lära oss sorgen och att åka med i denna känslomässiga bergodalbana men det är ändå väldigt svårt. Jag vet att vi har många vi kan prata med men ändå är det svårt och jag känner allt oftare att det är lättare att vara tyst eller helt enkelt prata om något som inte betyder något. Allt är lättare när jag fokuserar på hästarna och livet på farmen. På farmen och med hästarna känner jag igen mig själv och kan vila mig mentalt. Denna veckan är det skolavslutning och jag känner att det är svårt att tänka att vi kommer gå till graven inte till en ...

Idag, ikväll är det 6 månader sedan Max lämnade oss. För 6 månader sedan vid denna tiden satt jag i Holland och hoppades på att de kunde rädda Max. I efterhand förstod jag att inget kunde rädda vår fina Max. Det regnar idag, det regnade 25 november, det regnade på begravningen, det regnade vid urnsättningen. Jag börjar tro att det är änglarna som gråter med mig. Idag är det dessutom mors dag 💕💔💔. Det är så sjukt omänskligt. Vissa dagar är klumpen i magen större och tårarna bränner bakom ögonlocken hela tiden. Den här dagen har räddats av stalljobb, ridning och vänner💕. Vi vore inget utan er vänner! Ni som kommit oss närmare under denna tid är så värdefulla. Jag har på denna tiden inte ens bytt lakan i Max säng. När jag saknar honom som mest vilar jag i han säng med hans katt. Det mesta av Max saker och kläder är kvar. Jag har ingen aning när det känns rätt att plocka undan men har heller ingen stress med att rensa. Det känns lite mindre tomt när jag ser hans saker. Jag varje gång j...

Det sägs att sorgen är randig och det verkar stämma. Tidigare i veckan var lite lättare men de två senaste dagarna har bara räddats av att vi haft underbara människor runt oss. De jobbiga dagarna har jag en klump i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken utan att jag ens tänker på Max🖤. Hela min mammakropp skriker att det är fel så helt fel men inget kan ändra på det. Det är exakt ett år sedan vi var i London. Det var en fantastisk resa men när alla foton och minnen dyker upp på sociala medier så gör det mest ont. Resan till London var fantastiskt rolig. Max älskade Harry Potter böckerna så det var ett givet resmål. Vi var på Hamleys, men han var nog lite för stor för leksaksaffär men ett fordon var givet. Massor med sevärdheter avverkades ändå var nog djuren i Hyde Park bäst av allt 🐿️🐿️🦢🦚🐦🐕🐩🐴. Max förstod givetvis hela konstruktionen på Tower bridge. Han var så otroligt teknisk och såg logiken i alla konstruktioner. Vi har alltid haft många saker på gång i vardagen så ...