Bergamamman

Imorgon är det exakt ett år sedan Max lämnade oss.  Det är 1 år sedan utanförskapet gjorde att han inte såg någon annan väg än självmord. 25 november kommer alltid vara ett datum när blodet fryser i ådrorna. Max sista dagar i livet ägnades åt att göra saker som han älskade, kanske var det menat att vi bara gjorde saker som han verkligen uppskattade hans sista dagar. Max och hans pappa var i skogen och högg ved, Max var duktig med motorsågen. Besök på Biltema och Jula, jag tror Max kunde det mesta av deras sortiment utantill. Max red sin ponny Stickan och vi hann med ett restaurang besök. Den 25e november var en måndag. Max var uppe och gav mig en kram innan jag reste till Holland. Under skoldagen ringde Max flera gånger då han var ensam. Han gick ännu en gång till skolsyster och fick ännu mer Paracetamol, inte heller denna gången ringde hon till oss. Det samtalet kanske kunde varit livräddande... Förlusten av ett barn kan inte beskrivas, man kan inte föreställa sig smärtan. När jag...

​ Den senaste veckan har ännu ett av Ulricehamns kommuns problem offentliggjorts. Denna gången är det inte skolan utan ett demensboende i vårt samhälle Gällstad som är i fokus. De boende har vanvårdats, igen. Det är bara två år sedan som detta boende var i blåsväder pga missförhållanden. Det rapporteras i media om att det fanns tydliga signaler redan under vintern men i vår kommun så förminskas alla problem och ingen agerade. Nu löser kommunen saken med att säga upp och omplacera personalen men kommunen har fortsatt förtroende för chefen.  Det är så det fungerar i den här kommunen, man håller varandra om ryggen oavsett konsekvenserna. Det borde vara så att en chef leder och fördelar arbetet, säkrar lagefterlevnad, säkrar bemanning, kompetensutvecklar, inspirerar, motiverar och sätter rätt kultur med sitt eget beteende. Hade cheferna och ansvariga i kommunledningen skött sitt ledarskap hade detta inte hänt. Ett gott ledarskap hade skapat ett bra team och hanterat oönskade handlingar...