Midsommarpresent

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem. 

Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Igår kväll passerade vi kyrkogården, både änglarna och jag grät vid tanken på att vår fina Max ligger under en sten där. 

Vi bor så vackert med många sjöar och fina skogar. Vi kan inte föreställa oss att vi någonsin kommer att åka och bada igen utan Max. Jag tvivlar på att Crille kommer att ge sig ut med båten igen. Jag känner en växande ångest inför Max födelsedag som närmar sig men försöker att inte tänka på den. 

Vår situation har lett till att vi funderat mycket på vad vill vi, vad kan vi och vad vi orkar? Detta har lett till att jag nu kommer att sluta arbeta på mitt gamla jobb. Vi känner ett stort behov av att vara tillsammans så nu ska vi försöka leva av vad gården har att ge. Då vi inte har någon som ärver oss känner vi att vi skall försöka njuta av det vi har. Detta är för mig ett stort beslut men jag känner att det är så rätt. Jag ser fram emot att få jobba tillsammans med min fina man. I midsommar jobbade vi med skörden tillsammans så förhoppningsvis gör vi rätt val. Om inte är jag säker på att jag är återanställningsbar en dag i framtiden. En sak är säker och det är att jag kommer sakna många av mina kollegor och vänner men vi är bara ett samtal ifrån varandra så jag hoppas kunna hålla kontakten med många av dem. 

Vi har de gångna sju månaderna förstått att samhället har inget som helst skyddsnät för invånare i en kris som vår. Vi bor i Ulricehamns kommun som har 25000 invånare. Max självmord torde ge många en eftertanke om hur unga mår. Ingen vill vara i vår situation ändå finns det inget stöd att få. Det finns ingen del av samhället som tagit någon kontakt med oss utan vi har fått söka all kontakt själva. Kvällen det hände fick Crille lämna sjukhuset utan stöd. Tänk er själva att få lämna sjukhuset efter att sitt barn avlidit utan något som helst stöd. Ingen från vårdcentral eller annan vård har sökt upp oss. Den psykolog hjälp vi fått kommer från arbetsgivare eller egen försäkring. Kommunen har anhörigstöd och andra funktioner men ingen av dem är avsedd för oss. Den förnedring vi fått utstå från skolan och kommunledningen är mer än vad någon skall behöva utstå. Jag har varit en god skattebetalare men med mitt nya jobb så blir lönen och skatten betydligt mindre och jag kan finansiera lite mindre dårskap. Vårt återinträde i kyrkan baserade sig inte på tro utan för att vi möter så fantastiska människor från Svenska kyrkan.

Kommunen har en sucidpreventiv plan. Hör och häpna men ingen har gjort något med den på hela 2024 eller första halvåret 2025. Det bemötande vi fått och hur kommunens tjänstemän agerar avseende oss och Max förstår vi att man inte tycker att ämnet är av vikt. Vi har inte fått någon som indikation på att skolan hedrade Max på skolavslutningen. Där med förstår vi att Max utanförskap var totalt och oåterkalleligt. Det är väldigt anmärkningsvärt att inge ser värdet av att arbeta med frågan när en 13 åring inte orkade leva. Där med kanske de borde skrota sin plan för sucidprevention, kanske är denna kommunen villiga att offra fler?! Orkar och kan jag så ska jag engagera mig i suicidpreventiva dagen 10 september. 

Jag har blir kontaktad av både journalister som vi belysa självmord och efterlevande då samhället historiskt har dolt problemen och drabbade skäms. Detta bevisas också av de många människor som hör av sig, det är både efterlevande eller helt enkelt är fina medmänniskor. Jag kommer att göra vad jag orkar för att delta i olika saker som kan belysa vår historia och kanske kan Max och jag hjälpa någon annan med hans historia. De som inte hjälpte Max i skolan får leva med sitt samvete.

Djuren gör oss gott och på midsommar föddes den här godingen.

Max Mamma