Bergamamman

 Inget är som vanligt ändå börjar det bli vårt nya normala. Vi har vant oss vid enkla saker som att tvättkorgen bara har våra kläder, vi köper mat till två, det är bara våra skor i hallen, inga nya konstiga fordon på gården. Vi har vant oss vi klumpen i magen och våra dagliga besök på kyrkogården. Jag har fått ärva/låna Max cykel så den står faktiskt utanför dörren precis som vanligt. Jag tror att på många sätt ser det ut att fungera ganska bra och vi gör vårt bästa. Jag vet inte när det räknas som att man fungerar? när man kan borsta tänderna? när man kan arbeta? när man kan skratta? när man kan mata djuren? Vi släpper mest fram sorgen och saknaden när vi gömmer oss i vårt hem.  Lagom till midsommar fick Max sin gravsten. Den blev så fin som vi hoppats på och nu vet vi att hästen på stenen symboliserar Max häst Stickan som dog för några veckor sedan. Så vackert men ändå så sorgligt. Mitt hjärta går i bitar och tårarna går inte att hejda när vi går till Max fina plats. Ig...

Skolavslutning, sommarlov och midsommar kommer som ett smärtsamt pärlband. Vi försöker intala oss att det är vilka dagar som helst men vi vet att så är inte fallet. Det känns overkligt att i fredags hade Max klass skolavslutning men vi fick besöka hans grav💔. Det känns som om jag slutar andas varje gång jag går in på kyrkogården, trycket över bröstet är obeskrivligt. Vi gråter tillsammans och känslan av vanmakt är starkare än något annat jag känt. Tomheten när vi lämnar kyrkogården är omöjlig att förklara för den som inte upplevt det.  Jag hoppas att lärare, skolledning och barn hade förstånd att skänka en tanke till Max. Det är snart 7 månader sedan Max lämnade oss till följd av en långvarig utsatthet. Max älskade sina lov speciellt sommarlovet. Han hade så många idéer och projekt så dagarna rusade fram Han tog gärna sovmorgon men sen gick det nästan inte att få in honom på kvällen. Var vi än går på gården så ser vi spåren av Max upptåg och saknaden sköljer över oss. I sadelkamma...

Det krävs en enorm ansträngning att hålla ihop som människa. Jag använder all mental träning jag fått genom åren att hålla känslorna i schack, ibland räcker det inte hela vägen. Fysiken sviker trots att en hel del investeras i att träna. Jagar jag inte på mig själv blir jag långsam, då känner jag inte igen mig själv. När jag inte kan hålla ihop känslor, kropp och tempo kommer tårarna och frustrationen över livet vi missar. Logiskt vet jag att vi måste lära oss sorgen och att åka med i denna känslomässiga bergodalbana men det är ändå väldigt svårt. Jag vet att vi har många vi kan prata med men ändå är det svårt och jag känner allt oftare att det är lättare att vara tyst eller helt enkelt prata om något som inte betyder något. Allt är lättare när jag fokuserar på hästarna och livet på farmen. På farmen och med hästarna känner jag igen mig själv och kan vila mig mentalt. Denna veckan är det skolavslutning och jag känner att det är svårt att tänka att vi kommer gå till graven inte till en ...