Ni vet att vår sorg är outhärdlig och vi vet att inget kan ändra det som hänt. Vi kan bara försöka lära oss att leva med förlusten. Vi känner att Max och vi har rätt till någon form av upprättelse från ansvariga. Det har gått mer än 3 månader i vår nya tideräkning, där allt räkna före och efter 241125. Skolan kan fortfarande inte beskriva varför de under flera år såg, dokumenterade och inte agerade på att Max var utanför och kränkt. Lagen är tydlig men efterlevnaden är okontrollerad, därmed är lagen verkningslös. I radio P4 https://www.sverigesradio.se/artikel/skola-i-ulricehamn-anmaler-sig-sjalv-efter-att-elev-dog beskriver skolan att man nu anmält sig själva pga det mediala intresset, inte pga att ett barn (vår son) inte orkade leva efter deras systematiska nedbrytning. Jag förstår inte varför de väntar på en utredning, de de som inte följt lagen borde avskedas. Det hade visat på handlingskraft, när detta inte skett borde kommunchefen agera men icke.... när kommunchefen inte agerar borde politikerna agera men icke... alla gömmer sig. Detta är förövrigt helt i linje med den tystnadskultur som råder i kommunen, 44% av medarbetarna i sektor lärande tycker att det råder en tystnadskultur. Det är nästan imponerande dåligt men HR chefen svarar i tidningen att han är nöjd, kanske skönt när ingen säger något.
Det är förövrigt lite intressant att det verkar vara få som faktiskt har civilkurage. Ett fåtal föräldrar från Max klass har hört av sig, resten gömmer sig.. var de föräldrar till mobbare och visste det? Det florerar en film på sociala medier där ungdomar gör sig lustiga över Max död. Det är flera vuxna som beskrivit filmen för mig men när jag vill ha den då sticker alla huvudet i sanden. Jag gissar att de vet vilka ungdomarna är och skyddar hellre dem än står upp för Max. Vilken typ av uppfostran är det?
Ett löfte är att vi kommer att anmäla varje oförrätt vi kan finna i hanteringen av Max. Det kommer ta tid och det kommer att ta mycket resurser från vår kommun. För vissa kan det tyckas meningslöst då inget går att ändra men det får ändå varar någon ordning i samhället.
Det går mot vår och människor i vår närhet vill njuta av livet och vårsolen. Jag hoppas att de har kraft nog att fortsätta stötta oss även om det är jobbigt. Vi inser att vi tär på omgivningen och jag har dåligt samvete för det, samtidigt är den närhet viktigare näring än mat i detta nu. Tankarna är många på vad ska jag göra med mitt liv, hur kan det fyllas med mening? Den frågan har jag skickat till min metakognitiva del av hjärnan och har förtroende för att när svaret är moget kommer det till mitt medvetande. Fram till jag har svaret så fortsätter jag göra det som var roligt tidigare och jag ska försöka jobba lite från måndag. Jag gillar mina kollegor så kanske det kan vara lite tröst.
Bergamamman mamma till fina Bergasorken Max
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera