Bergamamman

 Livet är verkligen svårt just nu 💔. Jag tror varje gång jag varit lite gladare att nu orkar jag bära sorgen lite bättre. Det slutar oftast i att jag kort där efter är tillbaka på ruta ett. Jag brukar ha en positiv inställning och har sällan haft söndagsångest. Jag brukar gilla livet och att göra saker, jag tror alltid att imorgon är en ännu bättre dag. Jag hoppas fortfarande att imorgon blir det lite bättre men just nu är det svårt. Det har gått en evighet sedan Max lämnade oss ändå är det "bara" 4 månader sedan eller 125 dagar närmare bestämt av vår nya tideräkning. Jag känner mig som om jag är i limbo då jag inte riktigt kan fokusera på jobbet men är samtidigt skräckslagen för påsken och den långa ledigheten som snart kommer. Det brukade vara en lång kravlös, mysig familjehelg. Jag tror aldrig jag kommer att tro eller acceptera att Max insåg konsekvensen av det han gjorde💔. Jag kommer nog alltid att förutsätta att det var hans sätt att försöka döva utanförskapet i stunde...

Livet är så mycket svårare i vår nya tideräkning e241125. Vi kämpar för att hitta fotfäste igen utan Max💔. Vi gör vårt bästa för att göra det som var roligt innan. Det innebär tid med vänner och hästar. Denna helgen är det dressyrkurs på Borås Fältrittklubb. Ridningen är bra på många sätt, den kräver full uppmärksamhet men den ger oxå värdefull gemenskap med hästen. Det kan se ut som att vi är som vanligt men det är en fasad. Få vet att vi sover med lampan tänd, det hjälper när någon av oss vaknar med hemska minnesbilder. Kroppen gör ont i varje cell så även fysiska smärtor är vardag. Vi gråter varje dag av saknad. Jag har insett att de senaste veckorna har jag varit nära eller i en depression. Förra veckan reste vi till Spanien med en fantastisk vän. Det blev en semester med hästar, sightseeing, vin och många fina stunder. Det var väldigt hälsosamt att bryta mönster. Jag känner mig lite starkare men min psykolog är fortfarande orolig. Min man och jag har en urkraft att gå men just nu...

Det är lördag kväll och det har på många sätt varit en bra dag men en mycket viktig pusselbit i vårt liv saknas. Vi fortsätter att försöka leva och i vissa stunder går det bra andra är det med ångest och ren styrka vi tar oss framåt. Vi har med lite hjälp av våra vänner en bra plan för denna helgen så kvällarna är fyllda med samvaro. Tillvaron med vänner är ofta randig dvs vi är både ledsna och glada. Det är så så jobbigt men kanske lite sorgligt vackert att se sin man gråta tillsammans med vänner. Jag önskar så att vi inte var i denna situationen. Varje kväll tar vi en tur till kyrkogården och tänder ljus för Max💗. Varje gång är sig lik, tårarna flödar och det är ingen ide att ens försöka hålla tillbaka. Det är bara att låta tårarna rinna fritt.  Imorgon ska vi uppvakta världens finaste tjej som fyllt år, Max brukade kalla henne för sin lillasyster när vi var på semester. Till skillnad från riktiga syskon så var de aldrig ovänner, de hade bara roligt trots åldersskillnad.  N...

Imorgon är det 100 dagar sedan Max lämnade oss. Tid är ett fast begrepp ändå är det på många sätt subjektivt. Jag kan känna den sista kramen jag fick för 99 dagar sedan som det var idag samtidigt känns det som en evighet sedan vi hade vår kära son hemma. Vi vet att vi överlevt snart 100 dagar utan Max, varje dag är en kamp men med vår enorma styrka står vi upp. Vi får vår största kraft och näring av människor i vår närhet. Det jag ska beskriva nu är inte illa menat till någon men ändå sant. Vi har inget svar på de SMS/meddelanden som lyder "Hur mår ni?" Det är givetvis inte bra, ingen dag är så bra som den värsta dagen före 25 november 2024. Vi vet inte vad vi skall svara på frågan men förstår att den är vänligt menad. Det är svårt att få kommentarer som "Det blir inte bättre på ett tag men med tiden så blir det bättre". Vi har ingen förväntan på att det skall bli bättre, vi har bara en förhoppning om att vi orkar bära denna sorgen och vänja oss vid att känna denna ...