Förlusten av ett barn är obeskrivlig. Det är allas stora skräck men helt omöjligt att förstå om man inte upplevt det. Nu har det gått en tid, närmare 419 dagar sedan vi förlorade Max💔. Vi är på många sätt fungerande men ändå finns inte energin, glädjen eller framtida planer på samma sätt som tidigare. Få människor nämner Max utan att vi gör det först. När jag har en bra dag är livet enklare, när det är en dag som idag är det svårare. Redan när jag vaknade idag kändes det som en kall hand höll om hjärtat. Jag får svårt att andas, det gör ont över allt och all energi går åt till att bara kontrollera känslorna. Inget blir bättre av att jag bryter ihop. Ibland tänker jag att fått ett straff för att jag inte var en tillräckligt bra människa, mitt logiska jag förstår förstås att det inte fungerar så. Ändå tror jag att trots min ilska är jag ödmjuk för olikheter på ett helt annat sätt, ”man får va som man vill”. När jag var gravid med Max skulle man gå på förlossningskurs, vilket t...