Bergamamman

Då var detta är till ända, normalt brukar man kunna lägga året bakom sig och hoppas på ett bättre eller ännu bättre år. Det blir omöjligt denna gången! Om jag summerat detta år före 25 november skulle det se ut ungefär så här; Ett intensivt år där vi hunnit med mycket arbete och nöje. Vi tog oss tid att åka på tre utlandssemestrar för att njuta tillsammans i familjen och med vänner. Max har hunnit bygga ännu mer avancerade fordon och andra uppfinningar. Max skolår var verkligen svårt då han tappade några av sina bästa kompisar när tjejerna blev tonåringar. Sommarlovet var fantastiskt och tillbringades mest ute på sjön med sin kompis C. Jag fick ett roligt och spännande uppdrag på jobbet som har varit väldigt roligt men utmanande. Hela familjen har som vanligt spenderat massor med tid ihop med hästarna som är en stor del av vår livsstil. Min fantastiska man och Max pappa har varit Max och min ständiga supporter, när han behöver egen tid blir det en tur med bössan i skogen.  Ni vet r...

 Det är premiär för mig som "bloggare", jag kommer att använda den här bloggen för att bearbeta livets sorg. Jag kommer framför allt att skriva för mitt eget välbefinnande men kanske är det några där ute som vågar vara en del av vår stora sorg. Det är 35 dagar sedan vår kära son valde att avsluta sitt liv, blott 13 år gammal. 35 dagar där vi börja vänja oss vid att vi är två vuxna och en massa djur i familjen MEN den som var viktigast av oss saknas.  Det känns som om någon sitter på min bröstkorg och gör det omöjligt att andas normalt. Jag tycker jag hör hans steg på natten men vaknar och inser att det är fel. Vi ser hans saker och vill inte ta bort det för då blir det ännu mer tomt. Vi får vardagen att fungera men har ingen plan efter idag.  Jag kommer att dela min sorg och min kamp för Max upprättelse.  Vi ses snart igen